“Den engelska sjukan.” “Heysel.” “Hillsborough.” Namnen väcker dramatiska associationer till de omfattande ordningsproblem och läktarkatastrofer som plågade brittisk fotboll under andra halvan av 1900-talet. Vi blickar tillbaka, för att skissa bakgrunden till vad som skulle bli världens mest omfattande arbete mot “fotbollshuliganism”.
(Det här är del 2 av 5 i en serie som diskuterar ”den engelska modellen”. Se del 1).
ENABLE Sverige tittar för närvarande på det laddade begreppet ”den engelska modellen” – arbetet mot fotbollshuliganism i Storbritannien. Hur såg egentligen de problem man försökte stävja ut? Vi beskriver huvuddragen samt ger en ögonblicksbild.
Problemen – en överblick
Problemen med ordningsstörningar har alltid funnits runt fotbollen, men sin moderna form tog de under 50-talet, främst i norra England. De handlade till en början främst om skadegörelse och ett allmänt stökigt beteende. Efter hand spred sig problemen över landet och direkta våldsamheter blev allt vanligare. Våldet eskalerade under 60- och 70-talen, för att nå sin kulmen runt 1980 och avta under 90-talet och början på 2000-talet.
Under 70- och 80-talen hade flera lag organiserade följen om hundratals individer med ett tydligt våldskapital. Omfattande incidenter var vanliga, både i stadsmiljön och inne på arenorna – inte sällan rent av inne på planen. Läget förvärrades av gamla arenor med svag säkerhetsinfrastruktur, av att kunskapen om hur folksamlingar fungerar var föråldrad och arbetsmetoderna ofta reaktiva.
Incidenternas omfattning var på en nivå som det kan vara svårt att relatera till idag. Vi sammanfattar därför beskrivningen av en incident från det ödesdigra året 1985.
Upploppen runt Luton-MiIlwall, 13 mars 1985
I samband med FA-cupmötet mellan Luton Town och Millwall FC den 13 mars 1985, inträffade en av 80-talets riktigt ökända incidenter. Millwalls supportrar hade redan ett etablerat rykte om sig som våldsamma, bland annat efter ett omtalat upplopp på The Den i samband med FA-cupmötet mellan Millwall och Ipswich i mars 1978.
Inför Lutonmötet hade ett ovanligt stort Millwallfölje tagit sig till den lilla staden norr om London. Redan innan matchen uppstod bråk och skadegörelse. Fönster krossades på pubar och butiker, medan polisen kämpade för att upprätthålla ordningen.
Efter hand fylldes läktarna allt mer – och problemen flyttade in på arenan. Runt 45 minuter före matchstart stormade hundratals Millwallfans planen och attackerade därefter Lutonsupportrarnas läktare. Mynt, flaskor och stolssäten användes som missiler mot hemmafans och polis.
Kravallerna ledde till att lagens uppvärmning inte kunde genomföras och matchstarten var hotad. Bland annat efter att Millwalltränaren George Graham personligen gått in på planen och uppmanat Millwallanhängarna att återvända till läktaren, kunde matchen inledas.
Lugnet varade bara en knapp kvart. Efter fjorton minuter gjorde nya upplopp att man tvingades bryta matchen i 25 minuter för att återställa ordningen en andra gång. Oredan var dock inte över nu heller. Då matchen på nytt återupptagits och Luton tagit ledningen, gjorde Millwallsupportrar nya försök att störa den. Föremål kastades in på planen. Bland annat träffades en steward i huvudet av ett uppslitet stolssäte och även Lutons målvakt fick föremål kastade på sig. I efterhand ska rent av en inkastad kniv ha hittats i målområdet.
Matchen kunde slutföras med hjälp av insatser från extrainkallad polis, men efter slutsignalen stormades planen på nytt. Lagen fick fly in i spelargången och polisen pressades tillbaka, innan de kunde samla sig och börja återta kontrollen. Upploppen fortsatte sedan utanför arenan, med mer skadegörelse och oreda som följd.
När dagen summerades hade över 80 personer skadats, runt häften av dem polispersonal. 31 personer greps och ställdes inför rätta. Flera av dem visade sig vara supportrar till andra lag än de spelande.
Våldsamheterna ledde till att premiärminister Margaret Thatcher tillsatte sitt beryktade ”war cabinet” mot fotbollsvåldet. Luton Town förbjöd bortasupportrar under fyra år, vilket påverkade den offentliga debatten om åtgärder mot våldet; Thatcherregeringen försökte få övriga klubbar att följa exemplet. Det misslyckades dock.
Incidenten i ett sammanhang
För att sätta incidenten i någon form av perspektiv ska följande sägas:
Å ena sidan var incidenten en av de värsta under 80-talet. Man ska alltså inte tro att det alltid såg ut så här runt brittisk fotboll.
Å den andra var inte incidenten den värsta ens under 1985. Som exempel ägde Heyselkatastrofen rum samma år, liksom kravallerna i samband med Birmingham City-Leeds den 11 maj 1985 (samma kväll som Bradfordbranden, se nedan för mer om samtliga händelser).
Exemplet Luton-Millwall kan därmed ge perspektiv på ämnet. Problematiken var oerhört omfattande. Naturligtvis blev den offentliga debatten – och i förlängningen samhällets respons – därefter.
Uppmärksammade incidenter och läktarkatastrofer
Det var dock inte bara själva våldet som drev debatten. Flera läktarkatastrofer med massiva dödstal drev på den ytterligare. De flesta av dessa hade inget med huliganism att göra; de var snarare ett resultat av föråldrade arenor med bristande säkerhetsinfrastruktur. De ökade dock intensiteten i kraven på åtgärder och belyste behovet av ökad arenasäkerhet.
Exempel på några av de mest kända incidenterna och katastroferna under perioden:
- Ibrox, 2/1 1971, match mellan Glasgow Rangers-Celtic. Orsakades av att allvarlig trängsel uppstod i en läktarpassage ut från arenan. 66 döda.
- Bradfordbranden, 11/5 1985. En gammal träläktare fattade eld med ett mycket snabbt brandförlopp. 56 döda.
- Birmingham-Leeds, 11/5 1985. Omfattande upplopp, varvid en mur kollapsade och en tonåring omkom. Runt 500 personer ska ha skadats.
- Heyselkatastrofen, 29/5 1985, Liverpool-Juventus i Europacupfinal. En läktarrusning från Liverpoolanhängare orsakade panik och trängsel. 39 döda.
- Hillsborough, 15/4 1989, Liverpool-Nottingham Forest, FA-cupsemi. Bristande rutiner i säkerhetsarbetet ledde till att för många släpptes in på trånga läktare; höga stängsel mot innerplanen förhindrade utrymning. 96 döda. Förknippades tidigt med ”huliganism” i media och polisrapporter, men orsakades inte av ordningsstörningar.
För en översikt av ordningsproblemen runt brittisk fotboll under perioden, se här.
Ännu ingen ”lösning”
Men – hur var det då? Stämmer det att britterna till slut fick bort huliganismen?
Det är ingen tvekan om att ordningsläget utvecklades i positiv riktning från 90-talet. Några siffror kan illustrera utvecklingen:
- 1984/1985 besökte 16 438 751 personer ligamatcher i England och Wales. Under säsongen arresterades 43 personer per 100000 besökare, eller 0,043% av totalsiffran.
- 2016/2017 var det totala åskådarantalet fördubblat, 31 700 000 personer. Nu låg arresteringsstatistiken på 4 personer per 100000 besökare, eller 0,004%.
Arresteringsstatistik är av olika skäl en opålitlig indikator på förekomsten av brottslighet, men det är uppenbart att ordningsläget förbättrats kraftigt under perioden. Siffrorna säger dock inget om orsaken till förändringen. Samma utveckling – ett tydligt förbättrat ordningsläge – noterades även i exempelvis Sverige och Danmark under samma tid. Detta trots att dessa länder inte tillämpade samma metoder, till exempel en lika långtgående lagstiftning. Så, vad kan det finnas för andra förklaringar?
I akademisk litteratur föreslås bland annat kulturella orsaker kopplade till supportermiljön. “Fotbollsvåldet” förändrades vid den här tiden; det flyttade ut från arenorna och blev mera organiserat, samtidigt som omfattningen minskade. Orsaken var förmodligen en kombination av faktorer; interna supporterkulturella drag, där fotbollssupportrar i allmänhet allt tydligare tog avstånd från våldet, tillsammans med bättre säkerhetsarbete – risken att åka fast ökade i arenanära miljöer. Klart är hur som helst att länderna agerade på olika sätt, men fick en likartad utveckling.
De problem som kan samlas under beteckningen ”huliganism”, är i alla händelser inte ”lösta” i Storbritannien, lika lite som någon annanstans. Som exempel löpte 1771 aktiva ”banning orders” (avstängningar) i Storbritannien under 2019. 1382 fotbollsrelaterade gripanden genomfördes. Ännu på 2020-talet sker uppmärksammade våldsincidenter runt brittisk fotboll.
Med det lämnar vi ordningsläget. I del 3 tittar vi på hur den offentliga debatten kring fotbollsproblemen såg ut, dels i media och dels i offentliga rapporter.
(Serien baseras på Lise Joerns och Jonas Havelunds artikel “Lovmæssige tiltag til bekæmpelse af fodboldoptøjer et litteraturstudie” (2012), Geoff Pearsons och Clifford Stotts “A New Agenda For Football Crowd Management Reforming Legal and Policing Responses to Risk” (2022), samt blandade artiklar som länkas i texterna).
Comments
There are no comments yet.