Debatten om VAR i svensk fotboll blir allt hetare. Trots att viljan hos den del av fotbollsrörelsen som berörs är tydlig, tycks inte ett ”nej” till VAR vara aktuellt för fotbollens makthavare. Frågan har därmed blivit en medlemsdemokratisk brännpunkt. Hur mår egentligen demokratin i svensk fotboll?
I ett demokratiskt system är det demos, ”folket”, som bestämmer. Valda representanter är just representanter; de är ansvariga inför demos – ”folket”, ”rörelsen”, medlemmarna. Om de förtroendevalda glömmer det, om de i centrala värdefrågor börjar se sina egna ställningstaganden som viktigare än rörelsens, då sätts demokratin ur spel.
VAR-frågan sätter i allt högre grad fokus på just detta. Så – hur mår egentligen demokratin i svensk fotboll? Låt oss ta det från början.
VAR-frågan – en överblick
Videodomarsystemet VAR (Video Assistant Refree) är omstritt i både Europa och Sverige. Systemet har drivits igenom inom UEFA, men har samtidigt kritiserats kraftigt av fotbollspubliken i länder som implementerat det. Exempel är England och Tyskland. I enkäter uttrycks att VAR försämrar fotbollsupplevelsen och att systemet bör avvecklas.
I Sverige har frågan om införande av VAR diskuterats inom Svenska Fotbollförbundet (SvFF) och i Svensk Elitfotboll (SEF) sedan 2018. Frågan ägs av SvFF och ligger formellt hos Representantskapet, något som styrs av stadgar och praxis (EDIT: Se sist i den här texten). SEF har dock varit viktiga, eftersom VAR bara kommer beröra Allsvenskan – VAR är en utpräglad elitfråga.
I termer av formella ställningstaganden, har motståndet från elitfotbollen varit kompakt. 18 av de 32 elitfotbollföreningarna har i dagsläget medlemsbeslut mot VAR. Flera av dem har offentligt redogjort för argumenten mot systemet. Samtidigt finns i dagsläget inga medlemsbeslut om att verka för VAR. Notera det: Inga. De enda som offentligt stödjer systemet är representanter för den svenska domarkåren.
Från demokratisynpunkt tycks frågan därmed vara okomplicerad.
SvFF-ordförandens uttalanden
Detta till trots tycks Förbundsledningen vara ovillig att fatta beslut om ”nej” till VAR. Uttalanden från nytillträdde SvFF-ordföranden Fredrik Reinfeldt, tyder snarare på att makthavarna vacklar:
”Jag tror att det till slut kommer att bli väldigt konstigt om Sverige skulle vara helt avvikande. VAR finns ju i princip i varje större europeisk fotbollsnation.” (Dagens Industri 18/5, vi länkar till Fotbollskanalen p.g.a. betalvägg hos DI).
”(…) i den fotboll som jag älskar och följer så finns allt mer av VAR. Jag tror vi ska vara inställda i Sverige på att så ser framtiden ut”. (Discoverys studio 15/5).
”Samtidigt – och det kommer att vara en viktig del av diskussionen – har alla andra framstående europeiska fotbollsnationer infört VAR och det finns därmed i en internationell miljö där Sverige vill göra sig gällande. I balans mellan det ska vi hitta ett beslut.” (Fotbollskanalen 15/3, efter SvFF:s årsmöte).
Uttalandena är uppseendeväckande och väcker en rad frågor.
Framtiden kommer inte av sig självt. Den formas av beslut – men vem ska fatta dem? Vad spelar omvärlden för roll i sammanhanget? Och med tanke på medlemmarnas ställningstagande – vadå balans?
Medlemmarna bestämmer i svensk idrott
Svensk idrott är baserad på den demokratiska principen ”en medlem – en röst”. Beslut fattas genom formella, protokollförda och transparenta medlemsbeslut. Det är därför de återgivna årsmötesbesluten är så viktiga.
Eftersom rörelsen är stor och spretig, finns en rad olika beslutsorgan inom den organisation som omger fotbollen – distrikt, Representantskap och så vidare. Men de är satta att förvalta medlemmarnas vilja. I slutändan är det medlemmarna ute i idrottsföreningarna som bestämmer. Inte ”alla som gillar fotboll”. Inte omvärlden. Inte förtroendevalda.
Medlemmarna äger svensk fotboll.
Det är det här som är unikt med den svenska fotbollsmodellen. I Sverige kan fotbollsrörelsens medlemmar säga nej till VAR, oavsett vad kapitalintressen, UEFA eller enskilda makthavare tycker.
Det är därför inte ”väldigt konstigt” om Sverige är ”avvikande” i VAR-frågan. Det är positivt. Europeisk fotbollspublik tycks ha har samma uppfattning om VAR som den svenska – men de har inte möjligheten att säga nej.
Att vi är ”avvikande” borde vara en källa till stolthet snarare än ängslighet.
Det demokratiska underlaget är tydligt
De förtroendevaldas uppgift är visserligen att använda sitt omdöme för vad de bedömer är rörelsens bästa. Men om medlemmarnas vilja är uttalad, eller om underlaget tydligt lutar i någon riktning, så är det ”rörelsens bästa”.
Det är från det här perspektivet som Fredrik Reinfeldts uttalande om ”beslut i balans” är uppseendeväckande. Den enda balans som förtroendevalda och beslutsorgan inom Fotbollförbundet behöver fundera över i VAR-frågan, är den vilja medlemmarna i berörda delar av rörelsen formellt har uttryckt. Och igen:
I dagsläget har 18 av 32 klubbar inom elitfotbollen sagt nej genom medlemsbeslut. Inga av fotbollsrörelsens medlemmar har genom sina organisationer fattat beslut om att verka för VAR.
Tycker Förbundsstyrelsen att läget ändå är oklart, så kan man i god tid och på ett transparent sätt ställa en fråga till ett årsmöte. Har man en annan åsikt än de aktörer som är emot VAR, så kan man på ett transparent vis argumentera för systemet och försöka vända opinionen.
Från demokratisynpunkt finns inga andra relevanta hänsyn att ta nu. Domarnas åsikt – som förvisso är värd att beakta – kan knappast väga upp en så tydligt uttryckt medlemsvilja.
Man behöver alltså inte leta efter ”balans” här. Någon balans finns inte. Frågan har diskuterats i fem år och vågskålen mot VAR har slagit i bordet med en duns.
Svensk fotboll redo för beslut i VAR-frågan
Så – vad väntar man på? Varför förhalas frågan? Svensk fotboll tycks vara redo att gå till beslut:
Nej till VAR.
Frågan väcks lämpligen av Förbundsstyrelsen inför höstens Representantskap, då styrelsen är ansvarig inför medlemmarna i SvFF och Repskapet äger beslutet. Det finns inga skäl att vänta ytterligare; det undergräver bara förtroendet för det demokratiska systemet och legitimiteten hos de förtroendevalda.
Det här bör inte ses som dramatiskt, utan som en del av demokratin. Beslutet är trots allt inte oåterkalleligt. Medlemsdemokratiska beslut gäller, om inget annat sägs, tills vidare. Om skäl finns – förändrad opinion, förbättrad teknik, förbättrad tillämpning – så kan ett beslut i framtiden justeras genom nya beslut.
Så igen – vad väntar man på? Det är sällan ett demokratiskt underlag är så tydligt som i det här fallet.
VAR sätter fokus på den medlemsdemokratiska kulturen
Det är detta som gör frågan intressant för oss. ENABLE Sverige har ingen formell åsikt kring VAR. Däremot arbetar vi med governance-frågor runt fotbollen och vi har tydligt tagit ställning för det svenska medlemsdemokratisystemet.
Hanteringen av VAR-beslutet väcker en lång rad frågor på ämnet:
- Vad är demokratin värd om makthavarna inte respekterar den vilja som rörelsen uttrycker?
- Vilken trovärdighet och legitimitet har fotbollens organ, processer och förtroendevalda?
- I vilket skick är den demokratiska kulturen inom svensk fotboll?
- Hur kan medlemmarna utkräva ansvar av förtroendevalda som förverkat medlemmarnas förtroende?
VAR tycks kort och gott vara på väg att bli en brännpunkt för hela medlemsdemokratifrågan i svensk fotboll.
Vi fortsätter följa den med intresse.
EDIT: I en första version av den här texten hävdade vi att ansvaret för VAR-frågan ligger hos Förbundsstyrelsen. Det är fel, frågan ägs av Representantskapet, något som styrs av stadgar och praxis. Det förändrar inte poängen i texten, men kan visa sig viktigt för hanteringen av frågan framöver.
Felet var naturligtvis oavsiktligt och berodde på en misstolkning av SvFF:s stadgar och hur man formellt bör betrakta VAR-frågan. Vi uppmärksammades på det av en läsare och f d förbundsjurist, Christine Stridsberg, som vi vill tacka för påpekande och möjligheten till korrigering.
Comments
There are no comments yet.