Det är dags att avsluta vår serie om det brittiska arbetet mot fotbollsvåld. Vi gör det med en blick på den kritik forskningen riktat mot delar av “den engelska modellen”.
(Det här är del 5 av 5 i en serie som diskuterar ”den engelska modellen”. Se del 1, del 2, del 3 och del 4).
Det arbete som omfattas av ”den engelska modellen” är alldeles för omfattande för att man ska kunna ge den ett svepande omdöme av resultatet. Delar av arbetet har setts som effektivt, exempelvis möjligheten att utfärda nationella avstängningar och Green Guide (mer i del 4). Andra åtgärder har ifrågasatts hårt, rent av som bidragande till katastrofer som Hillsborough (se del 3). När man talar om det brittiska arbetet är det därför viktigt att vara tydlig med vad man talar om.
Vi ska ge några exempel på hur forskningen diskuterat detta. Vi har ingen ambition att ge en fullständig genomgång, utan exemplifierar på tre rättsliga områden. Vi tar dessutom en titt på hur akademin diskuterat medias roll.
Har britterna löst problemen?
Först ska vi dock påminna om den allmänna effekten: Har britterna fått stopp på ordningsstörningar och våld?
Svaret är, som framgick i del 2, nej. Jämfört med problemens höjdpunkt är läget visserligen mycket bättre idag; den negativa trenden bröts under 90-talet. Dock sker fortfarande incidenter både inne på och utanför arenorna. Pyroteknikscenen tycks dessutom växa (mer om pyro i Storbritannien i Frågor och svar #23). På generell nivå påminner därmed den brittiska trenden om motsvarande i Sverige och Danmark, som inte använt lika ingripande åtgärder. Man kan därmed diskutera vad som orsakat utvecklingen.
Med det sagt, en titt på några specifika områden.
Begränsning av alkoholkonsumtion – effektanalys
Alkoholen lyfts ofta i debatten som bidragande till ordningsstörningar runt fotbollen. Sporting Events (Control of Alcohol etc.) Act 1985 var ett försök just att begränsa alkoholkonsumtion i samband med match. Bland annat förbjöds medhavd alkohol på olika arrangerade bortaresor, det blev förbjudet att försöka gå in på arenor i berusat tillstånd och alkoholförsäljning inne på arenorna kringskars.
Forskningen har emellertid pekat ut lagen som direkt kontraproduktiv. Reglerna var impopulära och ifrågasattes ofta – i synnerhet då läget var lugnt och individer lagfördes enbart för alkoholkonsumtion. Lagen blev därmed svår för polis och arrangör att upprätthålla i praktiken.
Samtidigt ledde reglerna till att fotbollspublik förändrade sina konsumtionsmönster. Bortaresenärer började anlända tidigare till matchorten för att kunna samlas på pubar. Det blev vanligare att ”fylla på” innan match – att dricka extra mycket – eftersom man inte kunde dricka öl inne på arenan.
Effekten blev därmed snarast en ökad alkoholkonsumtion före match, samt en ökad risk för sammanstötningar med hemmalagets supportrar.
FBO:s – rättssäkerhet och proportionalitet
Trots att möjligheten till avstängningar (Football Banning Orders, FBO:s) åtminstone nationellt sannolikt varit viktiga för att bekämpa ordningsstörningar, är delar av denna lagstiftning kanske vad som kritiserats hårdast. Kritiken har främst handlat om oproportionerligt ingripande tillämpning.
Tillämpning och rättssäkerhet
För det första gäller det hur FBO delas ut; man har gått långt vad gäller vilka beteenden som kriminaliserats. Exempel som nämns är lagstiftningen mot ”indecent chanting” och ”skapande av oro”, som infördes främst genom Criminal Justice and Public Order Act 1994. Definitionen av beteenden som ansetts falla under lagen, har ibland varit mycket brett – lagen ska bland annat ha tillämpats mot enskilda som svurit ljudligt. Här har frågor ställts exempelvis kring förutsägbarhet och rimligheten i särlagstiftning för fotbollspublik.
För det andra anses rättssäkerheten ha undergrävts grundligt, i synnerhet genom Football (Disorder) Act 2000. I sektion 14B av denna lag infördes ”FBO on complaint”, som kan användas i förebyggande syfte. I praktiken tillämpas lagen mot personer som dömts för en förseelse och vars vanliga FBO löpt ut, men som av lokal polis fortfarande ses som ett orosmoment. Det handlar alltså om en strafförlängning i förebyggande syfte.
Pearson och Stott beskriver rekvisiten och sina slutsatser av det hela på följande vis (vår fetstil):
”(…) once it has been proved to the court that the respondent “has at any time caused or contributed to any violence or disorder in the United Kingdom or elsewhere” and the court is “satisfied that there are reasonable grounds to believe that making a banning order would help to prevent violence or disorder at or in connection with any regulated football matches”, an FBO should also be imposed. Section 14B therefore does not require proof that the fan has committed any criminal offence.” (Pearson & Stott 2022, s 81-82).
Notera det sista: lagen kräver alltså inte att bevis på att supportern begått något brott. Författarna ifrågasätter om det ens är förenligt med Europakonventionens 6:e och 7:e artiklar om mänskliga rättigheter.
Proportionalitet
Kritik riktas för det tredje även mot att lagen är oproportionerligt ingripande. Som exempel kan man vid nationella FBO:s förbjuda dömda personer att vistas i vissa zoner i stadskärnor, eller exempelvis nära tågstationer. Detta kan påverka individens vardag väsentligt, särskilt på mindre orter. Vid internationell avstängning – IFBO – kan man beordras lämna in sitt pass på polisstation fem dagar före en aktuell match. I samband med större mästerskap, exempelvis ett världsmästerskap, kan en dömd person därmed vara utan sitt pass i närmare två månader.
Särskilt vad gäller IFBO:s, de internationella avstängningarna, har man dessutom ifrågasatt om de verkligen haft någon effekt på ordningsläget. Många som grips för ordningsstörningar utomlands, har ingen tidigare historik av störningar. De har alltså aldrig kunnat bli föremål IFBO:s.
Summan blir därmed en lagstiftning kring FBO:s som av forskningen ifrågasätts hårt för att vara oproportionerligt ingripande, vara behäftad med uppseendeväckande rättssäkerhetsproblem – och som dessutom åtminstone delvis har tveksamma effekter.
Pyroförbud och staket mot innerplan – kontroll vs säkerhet
Ett sista exempel på frågan om effektivitet illustrerar med tragisk klarhet faran i att prioritera kontroll före säkerhet:
I mitten på 80-talet ledde kombinationen av extrema incidenter och en medial debatt på steroider, till mycket långtgående åtgärder med tveksamt underlag.
Bland annat rekommenderade Popplewellrapporten 1985 ett förbud mot pyroteknik på arenor. Detta utifrån ett resonemang om Bradfordbranden – som man samtidigt konstaterade inte hade med ”huligansim” (eller pyroteknik) att göra. Det fanns ingen självklar koppling mellan problemanalys och åtgärd.
Betydligt allvarligare effekter fick rapportens uppmaning om stängsel mellan läktare och planen. Avsikten var att motverka återkommande planstormningar, men tillräcklig hänsyn togs inte till att analysera de allmänna säkerhetseffekterna och andra centrala faktorer, exempelvis rutiner för insläpp på arenorna eller utrymningsvägar. Staketen blev en av de direkt avgörande faktorerna bakom att 96 personer klämdes till döds på en överfull läktare på Hillsborough fyra år senare.
Fokus låg på kontroll av publikbeteenden, inte på om åtgärderna ökade säkerheten.
”Panic laws” – medias roll
Frågan om medias roll i det här sammanhanget är egentligen en egen artikel, men vårt fokus här är inte på media. Det är dock omöjligt att skriva om den engelska modellen utan att åtminstone beröra medias roll:
Som framgick i del 3, drevs de brittiska åtgärderna fram inom ramen för ett oerhört uppskruvat och sensationsinriktat medialt klimat. Rapporteringens moraliserande tonalitet, synen på fotbollsproblemen som “något annat” – ”ett sjukdomstillstånd” på samhällskroppen och ”huliganerna som abnorma individer” – bidrog till att debatten frikopplades från en saklig diskussion om orsaker, verksamma metoder och normal rättspraxis.
Detta anses inom forskningen, genom trycket det innebar på politiken, ha omsatts i lagstiftning präglad av samma brister. Som exempel citerar Joern och Havelund sociologen Steve Redheads benämning från 1995, av delar av lagstiftningen som ”panic laws” (Joern och Havelund 2012, s 28) – lagar som stressats fram av politikerna för att möta kraven i den mediala debatten. Pearson och Stott går på samma linje och benämner det som ”panic legislation” (Pearson och Stott 2022, s 41). De pekar särskilt ut ovan nämnda Sporting Events (Control of Alcohol, etc.) Act 1985 (om alkoholbegränsningarna) och Football Disorder Act 2000 (bla ”FBO on complaint”) som exempel.
Det här ska tas på allvar. Det är svårt att tänka sig det stora fokus som både offentliga rapporter och lagstiftare lagt på kontroll, på bekostnad av säkerhet, utan det moraliserande och sensationsdrivna mediala narrativet som fond.
Vad tar vi med oss?
Vi började den här serien med att påpeka faran i att ett så laddat begrepp som ”den engelska modellen” aldrig riktigt definierats. Debattörer använder det för att driva tesen om “hårdare tag”, utan att riktigt veta vad de talar om.
Vi har nu gått igenom det sammanhang i vilket det brittiska arbetet tog form – de omfattande ordningsproblem som rådde. Vi har tittat på det offentliga samtalet – den mediala debatten och sättet som problemen diskuterades i offentliga rapporter. Vi har skissat huvuddragen i åtgärderna, samt delar av hur forskningen belyst dessa.
För vår del tycker vi det finns en hel del frågor att ställa utifrån det engelska exemplet även för oss som deltar i den svenska debatten. På både gott och ont.
- Vilken roll hade supportrarna i den brittiska utvecklingen – det svensk supportermiljö brukar hävda ledde till tysta brittiska läktare?
- Vad kan svenska makthavare inom politik och polis lära av diskussionen om hur svårt det är att förutse reella effekter av regleringar, eller av den principiella distinktionen mellan ”kontroll” vs ”säkerhet”?
- Vad kan media lära om dess påverkan på diskussionsklimat och lagstiftning?
- Och – vad kan vi alla lära, när det gäller användandet av symboliskt laddade men illa definierade begrepp i snåriga samhällsdebatter?
Vi låter läsarna själva fundera över det här. Kanske återkommer vi med egna reflektioner i en separat artikel i framtiden.
