När ordningsläget runt fotbollen försämras, tvingar det förr eller senare fram ett svar från föreningarnas och samhällets sida, exempelvis skärpta säkerhetsåtgärder. Resultatet riskerar att bli en försämrad fotbollsupplevelse för alla supportrar.
Det är tydligt för alla som följt debatten runt svensk fotboll efter pandemin, att vi nu står inför “hårdare tag” för att komma åt störningarna. I del 2 av vår serie på ämnet, tittar vi närmare på hur olika säkerhetsåtgärder kan påverka fotbollsupplevelsen för alla arenabesökare. Ni hittar del 1, om självsanering inom supportermiljön, här.
Trubbigare än självsanering
I den här seriens första del tryckte vi på att det framför allt är fem typer av marginalbeteenden som utgör eskaleringen av ordningsstörningar efter pandemin:
Kastande av bengaler. Användande av bangers. Våld i arenarummet. Inhopp på planen. Maskering i olika former av dräkter som täcker hela kroppen.
Eftersom supportermiljön inte lyckats självsanera dessa, står vi nu inför förstärkta säkerhetsåtgärder och skärpt repression i stället. Det sättet att hantera problem är aldrig lika precist. Vi får räkna med att de slår bredare; effekterna drabbar inte bara dem som utför nämnda handlingar.
Säkerhetshöjande åtgärder
Säkerhetshöjande åtgärder handlar inte om bestraffning, utan om metoder för att förhindra att personer far illa. Ordningstrender som den vi sett efter pandemin, leder till att sådana vidtas både från föreningar och omgivande samhälle. Som exempel på det förstnämnda kan det omfattande arbete nämnas, som AIK lagt ned sedan våldsincidenterna på Friends ifjol.
Några exempel på säkerhetsåtgärder som diskuteras eller redan finns som verktyg, samt dess effekt på supportrar i allmänhet:
- Skärpt visitation
- Kastnät runt klackläktare
- Sämre matchtider
- Neddragen publikkapacitet eller förbud mot bortasupportrar vid vissa matcher
Skärpt visitation
Företeelser som kastande av bengaler eller användande av bangers, ökar trycket på föreningarna att försöka stoppa införseln på arenorna. Följden blir skärpt visitation. Den kan ta sig uttryck i att visitationen blir mera närgången, insläppen tar längre tid eller att det blir omständligare att få till ett tifofix inför match (eftersom man måste ha mer personal på plats).
Kastnät
Eftersom bengalkastandet (och kastande av andra föremål) ökat, kan vi nog vänta oss en ökad tillämpning av kastnät, alternativt att de blir mera finmaskiga. Lyckas man inte få bort kastandet, så kan man med hjälp av näten minska risken att föremålen når sitt mål och människor träffas av dem. Följden blir förstås försämrad sikt för alla på aktuell läktare.
Sämre matchtider?
Under 2023 har svensk fotboll, till följd av en rad medlemsbeslut i olika föreningar, sett till att matchprogrammet ska underlätta för resande supportrar. Det här är dock inte något som är hugget i sten. Om ökat resande leder till – eller verkar leda till – fler störningar, så kommer förr eller senare en diskussion om att matchtiderna bör anpassas efter vad man anser vara säkerhetshöjande. Bortaresandet och arenaatmosfären riskerar att drabbas.
Neddragen publikkapacitet / förbud mot bortasupportrar
Slutligen finns fortfarande möjligheten för polisen att, genom villkorsgivning, reglera publikkapacitet eller möjligheten att tillåta bortasupportrar vid vissa matcher. Det här innebär inte att ”villkorsstrategin” återinförs; villkor som verktyg finns fortfarande i ordningslagen (1993:1617) och de används ibland för säkerhetshöjande åtgärder. Men i vilka sammanhang skulle det kunna vara aktuellt?
Anta som exempel att man sätter upp nät och på det viset minskar risken med bengalkastande – men att användningen av bangers fortsätter. Kastnät tar inte bort risken, samtidigt som bangers utsätter publik och personal på den egna läktaren för väldokumenterad fara för hörsel och syn. Lägg därtill även andra typer av störningar; våldsincidenter, planstormningar eller liknande, som också kan skapa säkerhetsproblematik.
I ett sådant läge kan rena säkerhetsargument användas, för att minska arrangörens möjlighet att ta in publik (eventuellt tillsammans med andra åtgärder) vid vissa matcher – kanske främst Stockholmsderbyn, eftersom de varit särskilt drabbade av störningar. Ett eventuellt totalförbud mot bortasupportrar skulle kunna vara ett bortre steg i en sådan tillämpning. Vi säger inte att det här är sannolikt – men det faktum att förbud mot bortasupportrar ens diskuterats bör vara en väckarklocka.
Lojalitet mot supporterkollektivet
Ovanstående är inget försök att lista alla åtgärder som kan tänkas bli aktuella utifrån en säkerhetslogik. Ambitionen är att ge exempel, lyfta effekterna samt att inskärpa att nuvarande ordningsläge ökar trycket på den här typen av åtgärder. När de används, så tenderar de att försämra fotbollsupplevelsen för alla supportrar.
Det innebär dock inte att de nödvändigtvis är exempel på ”kollektiv bestraffning”, eller att de per definition är orimliga. Den bedömningen beror på det problem man vill komma åt, samt på hur åtgärden utformas.
Poängen är att det finns skäl att undvika en situation, där säkerhetsläget gör att den här typen av åtgärder blir rimliga. Och eftersom det är en mycket liten del av supporterkollektivet som ligger bakom de mest extrema beteendena, så finns det en självrannsakan att göra där. “Är det rimligt att min vilja att till exempel kasta bengaler, ska drabba alla?”
Det lojala mot tanken på en levande läktarkultur, det solidariska mot kamraterna på läktarna, bör vara att avstå från det mest extrema – innan åtgärderna är ett faktum.
Huvudfokus för fotbollen och de rättsvårdande myndigheterna kommer dock vara att agera med fokus på individuell lagföring. Detta i enlighet med exkluderingsstrategin.
Med det sagt: Om ni tycker att vi verkar stå inför stora förändringar kring de säkerhetshöjande åtgärderna – vänta då tills vi går in på de repressiva åtgärder som kan bli aktuella mot individen. Vi tar upp dem i del 3.
(ENABLE Sverige deltar inte i pågående samtal om exkluderingsstrategins utveckling och vi har ingen direkt insyn i vilka åtgärder som är mest aktuella. Ovanstående bygger på samtal med personer inom fotbollen och polisen, samt på medias rapporter
Vi har i den här serien fått hjälp av Christine Stridsberg, fd förbundsjurist, kring rättsliga resonemang. Stort tack!).
