ENABLE Sverige har inkommit med ett remissvar på betänkandet ”Tryggare idrottsarrangemang” (SOU 2025:46), den så kallade ”Hübinetteutredningen”. Det är tveksamt om vi någonsin gått fram så här kritiskt i ett offentligt sammanhang. Tyvärr måste vi konstatera: den fackexpertis som användes inom ramen för utredningen misslyckades. Det här är nu en rent politisk fråga.
(Den här texten sammanfattar det remissvar som ENABLE Sverige inlämnat till regeringskansliet. Vi skriver sammanfattningen utan hänvisningar, men sådana finns i remissvaret. Ni hittar det här).
Betänkandet SOU 2025:46 om åtgärder mot idrottsrelaterade störningar presenterades i april 2025. Ungefär samtidigt presenterades även en rapport från ENABLE Sverige – ”En svensk modell?” – med det uttalade syftet att komplettera regeringsutredningen, eftersom vi förväntade oss ett bristande kunskapsunderlag där.
Detta är de två centrala underlag som alla i någon form av beslutsfunktion gällande de lagförslag som nu presenterats bör läsa. Det ena är fast förankrat i forskning och erfarenhet. Det andra presenterar de mest repressiva lagstiftningsreformerna kring idrottssäkerhet i svensk historia.
Förslagen i SOU 2025:46
ENABLE Sverige har djupläst betänkandet och vi är överraskade över hur långt man dragit förslagen.
Som vanligt står kampen mot pyrotekniken högst på agendan, exempelvis genom att ”grovt pyrobrott” ska införas med straffskala från sex månader till två års fängelse, att påföljden för normalgraden av pyrobrott ska höjas till ett års fängelse, att användning av illegal pyroteknik ska göras till artbrott (vilket gör fängelsepåföljd vanligare) och att olika former av förberedelse till pyrobrott ska kriminaliseras. Utöver detta vill man bland annat höja maximal avstängningstid enligt Tillträdesförbudslagen till fem år. Det finns mer.
ENABLE Sveriges remissvar
Vi är även överraskade över hur klent underlag och argumentation bakom förslagen är. I strid med vad den socialpsykologiska forskning som brukar användas på arbetsområdet betonar, så har man i sin analys en påtaglig slagsida mot repressiva resonemang, samtidigt som man i princip helt bortser från normativa. Nämnd forskning förespråkar tydligt en balans mellan dessa metodgrupper.
Vår bedömning är därmed att utredningen dras med grundläggande brister. Vi hävdar rent av förslagen vare sig lever upp till fundamentala rättsstatliga principer för lagstiftning eller till principerna bakom ett kunskapsbaserat säkerhetsarbete.
Annorlunda uttryckt: utredningen misslyckas med att visa att de föreslagna åtgärderna behövs och kan anses proportionerliga.
Behovet av åtgärderna
I vårt remissvar påvisar vi bristerna i argumentationen om behoven av föreslagna åtgärder:
- Ordningstrenden; före pandemin, runt 2018-2019, var ordningsläget relativt positivt. En negativ trend inleddes efter pandemin, 2021-2023. Men läget tycks gå mot en normalisering under 2024-2025; såväl polisen och fotbollen som utredarna själva, pekar på förbättringen. Utifrån det tycks den negativa trenden ha varit en tillfällig anomali utlöst av extrema omständigheter. Från det perspektivet påvisas inget tydligt behov av kraftfull repression nu.
- Förslagens effekter; en åtgärd kan aldrig anses behövas om den inte kan antas vara effektiv. Att åtgärdsförslag ska leda till önskade resultat bör styrkas av forskning och dokumenterad erfarenhet. Forskningen är tydlig med att legitimitet är ett nyckelbegrepp i den här typen av arbete; repressiva åtgärder ska avpassas för att både vara effektiva och kunna förväntas ses som rimliga av de flesta som berörs. Trots det går man i betänkandet fram med förslag som omöjligt kommer kunna accepteras av en majoritet av supporterrörelsen – eftersom de inte lever upp till behovs- och proportionalitetskriterierna. Då man inte ens tycks ha funderat kring det här i betänkandet, är det rimligare att tro att åtgärderna kommer leda till en alienering och radikalisering av supportermiljön. Utifrån vad vi vet om arbetsområdet är det därmed rimligare att förvänta sig ett försämrat ordningsläge till följd av förslagen, inte ett förbättrat.
Behovet av de förslag som presenteras styrks inte i SOU 2024:46.
Proportionaliteten i åtgärderna
Svagheten i proportionalitetsresonemangen är lika slående. Proportionalitet handlar dels om att man ska kunna visa att föreslagna åtgärder är rimliga, sett till allvaret i de brott man vill bekämpa. Det handlar även om ”likhet inför lagen”; att det aktuella fenomenet ska hanteras på ungefär samma sätt som jämförbara fenomen på andra håll i samhället.
- Riskerna med pyro; om ingripande lagstiftning ska föreslås, bör förslagsställaren kunna visa att riskerna med exempelvis pyroteknik är så stora att förslagen kan anses rimliga. Det görs dock inte i utredningen. Ingen statistik över pyrorelaterade skador kring fotbollen redovisas; det finns ingen. Den enda ”kunskapsauktoritet” som nämns i resonemangen om riskerna är Tom Smith, som 2016 presenterade en pyroteknikrapport på uppdrag av UEFA. Nämnda Smith har emellertid ertappats med att fabricera underlag i både rapport och presentationer kring pyrotekniken, något som kraftigt undergräver hans trovärdighet och rimligen borde diskvalificera honom som huvudreferens i en statlig offentlig utredning.
- Jämförbar brottslighet; proportionalitetsproblemet förstärks ytterligare när man tittar på jämförbara fenomen i samhället. Fotbollen är inte det enda sammanhang där massor av otillåten pyroteknik förekommer. Nyårsfirandet är rimligen ännu värre. Vid tolvslaget på nyårsaftonsnatten går svensk medelklass man ur huse, gärna i berusat tillstånd, och smäller av mängder med pyroteknik i tätbefolkade områden. Som nämnts finns ingen statistik specifikt över fotbollsrelaterade pyroskador. Däremot redovisar MSB pyroteknikrelaterade skador i allmänhet: Sex dödsfall under 2000-talet, det senaste så sent som i januari i år. Mellan 60 och 120 allvarliga skador per år mellan 2018-2023. Och poängen: MSB redovisar även hur skadorna är fördelade under året. Nära 90 procent sker under januari: i anslutning till nyår – när fotbollssäsongen ligger nere. Ändå är det fotbollspyrotekniken som motiverar utredningar och repressiva förslag om särlagstiftning, inte den pyroteknik som svensk medelklass drar av under sitt nyårsfirande.
I resonemangen om pyro i SOU 2025:46 återkommer man till att ”brott inte kan accepteras”. Det är uppenbarligen fel; vi kan acceptera brott – men vilka brott beror på vem som utför dem, inte på de risker brotten medför.
Betänkandet lyckas inte styrka proportionaliteten i sina förslag.
En utpräglat politisk fråga
Det är uppenbart att den här frågan inte avgörs av kunskap, underlag eller rationella bedömningar. Det här handlar om känslor – att människor i beslutsfattande ställning provoceras av en bångstyrig ungdomsrörelse och agerar på sin magkänsla. Processen följer därmed mönster som är återkommande i liknande processer. Vi skrev in det i vårt remissvar, för att det ska vara dokumenterat i processen. Ingen ansvarig ska kunna säga att de inte visste.
Den fackexpertis som agerat inom ramen för regeringsutredningen har nämligen misslyckats med att visa att förslagen stöds av ett gediget kunskapsunderlag. Frågan är därmed utpräglat politisk: det är upp till våra lagstiftare nu.
Frågorna de står inför, är inte hur vi ska uppnå ett förbättrat ordningsläge; presenterat underlag talar inte för sådana effekter. Frågorna handlar istället om hur samhället ska hantera en av landets största ungdomsrörelser. De handlar om på hur svaga grunder det är rimligt att stifta lagar, som innebär fängelsedomar mot unga människor utan tidigare kriminell livsstil eller identitet.
Det är inte radikalt att ställa frågor till våra förtroendevalda i både Riksdag och idrottens olika instanser om hur de agerat och avser agera i den här processen.
”Vilken hållning har ni kring föreliggande lagförslag? På vilka grunder?”
Det är upp till var och en att avgöra vilken typ av förtroendevalda man vill ha i olika sammanhang. Men den saken är klar: de bör kunna svara på ovanstående frågor.
ENABLE Sverige kommer att prioritera den här frågan i höst och vinter. Vi återkommer på ämnet.
