MenuClose
Perspektiv
Frågor & svar
Vanliga frågor om fotbollen - och en diskussion om svaren.
Debatten runt svensk fotboll är ofta het och känslostyrd. Missförstånd och vanföreställningar är vanliga. För att bidra till ett kunskapsbaserat offentligt samtal, har vi därför sammanställt en rad vanliga frågor - samt försökt besvara dem.
Notera att frågorna är komplexa och även om svaren verkar långa, så är de i själva verket mycket summariska. Se dem som en introduktion och en antydan om hur komplicerat arbetet faktiskt är.
Kategorier och frågor
Fotbollen & supporterkulturen
”Dom är inga riktiga supportrar!”
Uttrycket syns ofta i debatten efter olika incidenter. Men går det att säga ”vem som är en ’riktig’ supporter”? Vårt svar är ”nej”. Vi avråder dessutom från den typen av argumentation, eftersom det sannolikt inte påverkar supporterbeteenden i någon positiv riktning.
Supporterskap är en fråga om en personlig, subjektiv identifikation med en förening och fotbollen. Om någon säger sig vara supporter till ett lag, så finns det därmed inga skäl att ifrågasätta det – varje individ är själv bäst lämpad att avgöra frågan.
Att andra talar om huruvida en individ är supporter eller inte, kommer bara trigga ilska och leda in i en debatt om semantik. Det försvårar konstruktiva, normbildande samtal.
Vill man diskutera – och påverka – supporterbeteenden, så är det rimligare att diskutera just det: beteenden, snarare än person. ”Är den handlingen (tex kasta en bengal, en rusning bland vanligt folk på arenaområdet…) ett rimligt sätt agera runt din klubb? Hur påverkar det föreningen? Är det att visa respekt mot övriga klubbanhängare?” Mer om det i fråga 9.
Se vår filmserie “Förstå svensk supporterkultur” del 1-7 här.
Frågan om vilka människor det är som går på våra matcher, är viktig av flera skäl. Arbetsområden som evenemangsutformning och publikrekrytering, service och säkerhet samt tonläge i offentlig debatt påverkas, av bilden av ”vilka supportrarna är”.
För att ge en bild, lånar vi in en kategorisering som United Minds gjorde 2012, på uppdrag av Svensk Elitfotboll. Den beskriver fyra kategorier av arenabesökare, illustrerat i ett fyrfältsdiagram. Kategoringen baserades på två grundläggande frågor:
- Vad lockar personer till arenorna (X-axel, gul)?
Å ena sidan kunde det vara Matchen – eventet, händelsen. Detta illustreras till vänster i diagrammet. Å den andra kunde det vara Laget – identiteten – till höger.
- Vilket är personens huvudsakliga fokus på arenan (Y-axeln, blå)?
Besökarens huvudsakliga fokus eller intresse på arenan, kunde antingen vara Sporten – fotbollen, ”det gröna fältets schack” – illustrerat högst upp. Alternativet var Läktaren – det sociala, kamratskapet, folkfesten – längst ner.
Upplevaren: ”Upplevaren” lockas till arenan av ”matchen” – eventet. Väl på plats är personen främst intresserad av det sociala – folkfesten. ”Upplevaren” kunde lika gärna gå på t.ex. en konsert eller en festival.
Matchkonsumenten: ”Matchkonsumenten” lockas också av matchen, men den här kategorin har ett specifikt fotbollsintresse. Det intressanta är dock inte laget, utan sporten. Personen kan se fotboll i olika sammanhang – landslag, ligafotboll, utländska ligor – och styrs inte i första hand av egen klubbtillhörighet.
Läktarexperten: ”Läktarexperten” drivs av klubbidentitet och går till arenan för att se sitt lag. Huvudintresset är sporten, fotbollen. ”Läktarexperten” kan ha följt sitt lag i decennier och är utan tvivel en hardcore-supporter, men saknar ofta intresse för supportersubkulturen.
Patrioten: ”Patrioten”, slutligen, drivs också av klubbidentiteten – de följer sitt lag i vått och torrt. Men de går till arenan lika mycket för det sociala – för att stötta sitt lag och bidra tillresultatet genom att vara ”den 12:e spelaren”. Intresset för det subkulturella supporterskapet ka vara lika stort som för sporten.
Diagrammet fyller flera viktiga funktioner. Det illustrerar hur heterogen svensk arenapublik är, vilket visar hur viktigt det är med diversifierade evenemang och olika läktarkoncept, för att locka publik till arenorna. De har olika behov och önskemål. Det visar även hur viktigt det är att man agerar med kunskap och nyansering i säkerhetsarbetet med folksamlingar – se gärna mer om de konfliktreducerande principerna i fråga 25.
Som framgår av procentsiffrorna är samtliga kategorier stora (notera att undersökningen gjordes 2012; de relativa talen kan ha förskjutits något). I arbetet kring större fotbollsevenemang möter man dem allihop – och det är inte självklart att man kan se skillnad på dem. Eftersom de är stora, så är de även viktiga för svensk fotboll allihop.
Supporterkultur har funnits i olika former sedan fotbollen fick sin moderna form. Egentligen handlar det om ”supporterkulturer” – supporterskap har olika former och uttryck.
Inom akademin brukar man tala om att den moderna, svenska supportersubkulturen växte fram runt 1970. Vad som avses är då ofta den form man traditionellt ser på klackläktarna idag, där dess medlemmar identifierar sig som supportrar och med sin förening.
1970-tal: Brittiska influenser
Att man brukar nämna 1970, hänger ihop med att Tipsextra började sändas på SVT 1969. Nu fick svensk fotbollspublik varje vecka en insyn i uttrycken på brittiska läktare. Uttrycken spred sig snabbt till Sverige – supporterklubbar bildades och sjungande läktare organiserades.
Samtidigt kom även normativa influenser från den brittiska firmamiljön – ett supporterskap där våld sågs som ett legitimt uttryck. Grupper av likasinnade supportrar organiserade sig i så kallade ”firmor” (engelskans firm = fast, orubblig), som ansåg sig försvara exempelvis sin klubbs eller stads färger med våld.
1990-tal: Latinska influenser
På 90-talet började kabelkanalerna sända Uno, Kryss, Due och den italienska ligan. Nu kom en ny våg av influenser från ligorna i exempelvis Italien och Frankrike. Följden blev nya uttryck, som nya typer av sånger men framför allt ett större fokus på visuellt stöd. Antalet flaggor, banderoller och så kallade tifon – enorma läktarkoreografier bestående av målade overhead-flaggor som kan täcka en hel läktare, eller mosaiker av flaggor eller pappersark som kan forma bilder eller mönster – ökade.
Samtidigt kom ultraskulturen till Sverige. Ultraskulturen får anses vara den starkaste underströmmen inom svensk supporterkultur sedan dess och har drivit utvecklingen av exempelvis sång- och tifokultur. Med ultraskulturen och de visuella inslagen, kom dock även användandet av pyroteknik. Pyrotekniken är i grunden ett uttryck för passionerat stöd, men har de senaste 25 åren dessutom utvecklats till en periodvis infekterad och symboliskt laddad konfliktfråga mellan supportrar och myndigheter.
Idag: En global supporterrörelse
Notera att ovanstående influenser kom i en tid då det i Sverige fanns två till fyra TV-kanaler. Ändå var effekterna omedelbara. Idag sker den internationella interaktionen över sociala medier. Nya uttryck sprids på ett ögonblick – från Sydamerika, Nordafrika, Balkan, Östeuropa.
Supporterrörelsen är idag global. De normativa influenser som väller in via nätet är enormt starka. Det innebär inte att det inte går att påverka kulturen i Sverige – tvärtom. Men det kan finnas skäl att vara ödmjuk inför både hur komplext det arbetet är och hur stor utmaningen är.
(Se även vår film på ämnet).
Många, även människor som inte går på fotboll, tycks få en negativ association när de hör begreppet ”fotbollssupporter”. Så – är supportrar en tillgång eller ett problem för fotbollen och dess klubbar?
Svaret är att supportrar och den arenaatmosfär de skapar är en av fotbollens allra viktigaste tillgångar – en av de hårdvalutor som ”säljer” sporten. I vissa sammanhang kan dock en liten del av supportrarna vara ett problem.
Tillgång
Traditionellt står privatmarknaden – dvs exempelvis biljettintäkter till match och souvenirförsäljning – för ungefär en tredjedel av de löpande intäkterna (åtminstone bland publiklagen). Detta alltså om man bortser från klubbarnas transfernetto och eventuella intäkter kopplade till Europaspel.
Från marknadsundersökningar både nationellt och lokalt, vet vi dessutom att ”arenaatmosfären” är den enskilda faktor som främst får människor att se fotboll på arenan snarare än på TV:n. Fotbollen kan de se hemma, men atmosfären får de bara på plats (även om man under Covidpandemin i vissa sändningar la in inspelat publikljud även i TV-sändningar). Detta innebär att man specifikt kan hävda att klackmiljöerna fyller en viktig funktion för att lunna ”sälja” evenemangen. Fotbollens levande läktarkultur är en konkurrensfördel gentemot mindre idrotter.
Till detta kommer en lång rad sociala värden, som vi resonerar om i andra sammanhang. Klart är dock att supportrar – både i allmän och subkulturell bemärkelse – är mycket viktiga för fotbollen.
Problem
Det är dock ingen tvekan om att supportrar kan orsaka problem både för sina klubbar och fotbollen i allmänhet. Några exempel:
Under 2022 ökade antalet allvarliga incidenter, jämfört med före pandemin. Främst handlade det om en ökning av inkastade föremål och liknande, men vi såg även fler fall av exempelvis våld inne i arenarummen, kastande av bengaler mot annan publik.
Detta kan få omedelbara konsekvenser för klubbarna, även bortsett från risken för skador: Publik går hem, de kommer inte tillbaka, klubbarna drabbas av merarbete, deras evenemangs- och säkerhetsorganisationer blir dyrare etc. På sikt kan det även leda till exempelvis nya regelverk eller regeltillämpningar som försvårar arbetet. Villkorsstrategin 2019-2021 var ett exempel.
Pyroteknik, även då den inte kastas, innebär också en utmaning för klubbarna. Dels finns det säkerhetsaspekter att hantera, dels visar ovan nämnda marknadsundersökningar att frågan om pyroteknik delar fotbollspubliken. Vissa älskar den, andra avskyr den. Den är alltså både en säkerhets- och trivselfråga.
Nej. Alla idrottsföreningar i Sverige är organiserade som ideella föreningar och styrs ytterst av medlemmarna, vid årsmöten. Årsmötena tillsätter en styrelse som har ett övergripande, strategiskt ansvar. Styrelsen ansvarar bland annat för att verksamheten bedrivs av anställda tjänstepersoner.
En relativt vanlig bild av föreningars årsmöten, är att två grupper av medlemmar är lite mera välorganiserade än övriga. Traditionellt har den ena varit äldre medlemmar, ofta herrar med en bakgrund inom föreningens ledning eller sport. De senaste 10-15 åren har även en yngre generation, kopplade till läktarsubkulturen, i allt högre grad börjat gå på årsmöten. I vissa fall har individer från supportermiljön valts in i styrelser eller anställts i organisationerna. I några fall har detta även gällt personer med en historik av ordningsstörande beteenden (som personerna lämnat bakom sig). Det går dock inte med detta som grund att hävda att klubbarna ”styrs av huliganer”.
Det har förekommit debatt om att supportergrupperingar med våldskapital, genom sin närvaro, påverkat hur medlemmar röstat på årsmöten. I det enda konkreta fall vi känner till, ledde det till en offentlig debatt, varefter problemet ansågs försvinna. Påverkan var alltså inte större än att det kunde diskuteras offentligt av personer som var öppna med sina namn.
Ibland hävdas det även att supportrarna styr sina klubbar via otillåten påverkan – i informella möten, via drev på sociala medier och liknande. Hur mycket påverkan detta har varierar nog både över tid och mellan olika klubbar, men att det ibland är ett problem bekräftas bland annat av BRÅ.
Även här bör man emellertid vara försiktig med beskrivningarna. För det första tar ledande klubbföreträdare naturligtvis intryck av alla delar av sin omgivning, utan att det behöver betyda att de ”styrs” av den. Jämför som exempel med hur de påverkas av medial rapportering.
För det andra, som framgick i fråga 4, supporterkulturen en är av fotbollsklubbarnas viktigaste intressenter. Naturligtvis för klubbarna en dialog med och låter sig påverkas av argument från dessa, på områden där deras kompetens är relevant (exempelvis delar av evenemangsutformningen). Här finns dock alltid en balansakt att hantera.
Den så kallade 51%-regeln, är den regel som garanterar att svenska idrottsföreningar måste kontrolleras av sina medlemmar. De får alltså inte ägas av enskilda aktörer eller företag, på det sätt som sker i de flesta andra delar av idrottsvärlden. Demokratin är därmed en integrerad del av svensk idrott.
Regeln är inskriven i Riksidrottsförbundets stadgar (11 kap 3a §), samt i Svenska Fotbollsförbundets dito (1 kap 21 §). Den innebär att föreningar får bedriva sportslig verksamhet i så kallade idrottsAB (idrottsaktiebolag), men att föreningarna måste kontrollera en majoritet av rösterna på bolagets bolagsstämma.
Se vår film om MDMF här.
”Mot Den Moderna Fotbollen”, eller förkortningen ”MDMF”, förekommer ofta i supporterdebatt eller i supporterkulturens uttryck – exempelvis på klistermärken, flaggor eller banderoller. Men vad är ”MDMF”?
”Mot Den Moderna Fotbollen” kan ses som ett sätt att förstå fotbollsvärlden, som delas av stora delar av den globala supporterrörelsen. I den engelskspråkiga världen används exempelvis uttrycket ”Against Modern Football”. Ett enkelt sätt att förstå ”MDMF”, är att tänka på det som en ideologi med två ben: ett motstånd mot vad som uppfattas som accelererande kommersialisering av fotbollen, samt ett motstånd mot vad som uppfattas som accelererande försök att kontrollera läktarkulturen.
Vad är det då man tycker sig se, som man ifrågasätter? Några exempel:
Uttryck för kommersialisering
Det finns ett motstånd mot vad man uppfattar som att fotbollen går från att i första hand vara en idrottslig tävlan, till att i första hand vara en vinstmaximerande underhållningsindustri. Ett uttryck för det var den massiva kritiken mot försöken att skapa European Super League (ESL) – en stängd europeisk liga för de rikaste klubbarna – under 2021.
Det finns ett motstånd mot ökning av biljettpriser, som gör att delar av den traditionella fotbollspubliken utestängs. Fenomenet är mest känt från Storbritannien, men debatt har förekommit även i Sverige.
Man värnar om levande, välfyllda läktare. Av det skälet finns ett motstånd mot avsparkstider som gynnar TV-publik på bekostnad av arenapubliken. En del i detta är kritik mot sena ändringar av matchdag, som gör det svårare och dyrare att besöka bortamatcher.
Slutligen finns ett motstånd mot att klubbar köps upp av exempelvis företag, som därefter förändrar identitetsbärande symboler såsom namn, klubbfärger, emblem eller rent av hemort. RedBull, som har gjort detta i flera klubbar (Salzburg, Leipzig…), har blivit en symbol för företeelsen, men det finns många klubbar i Europa som drabbats på samma sätt. Som exempel upphörde klassiska Wimbledon F.C. att existera på det sättet. I Sverige kan detta inte ske, eftersom 51%-regeln här garanterar medlemskontroll över föreningarna, se fråga 6.
Uttryck för kontroll och repression
Det andra ”benet” – motståndet mot upplevd repression – omfattas möjligen av en lägre grad av konsensus. Dock är även denna del global. I Sverige kan vi se den i vissa frågor, exempel:
Ibland ifrågasätts vad man kan kalla dubbla regelverk. Enkelt uttryckt: det är förbjudet enligt svensk lag att använda våld mot andra personer. Gör man det, så kan man dömas för misshandel. Men om en fotbollssupporter gör det, så kan även ett så kallat tillträdesförbud utdömas av åklagare. Systemet är från ett stöd för klubbarna och ett alternativ till den relativt tandlösa arrangörsrätten att stänga av ordningsstörare, men det kritiseras alltså i delar av supportermiljön.
Ibland ifrågasätts övervakningen runt matcher. Det kan handla om närvarande (och synlig) polisresurs, men har även handlat om exempelvis försök med metalldetektorer i arenagrindarna, för att stoppa pyroteknik. Det hela anses ibland stigmatisera fotbollsanhängare samt att tillämpas på orimliga sätt.
Det finns fler exempel, men vi nöjer oss här. ”MDMF” är en nyttig tankemodell att känna till, för att förstå delar av supporterkulturen. Som exempel kan den förklara näraliggande läktaruttryck, exempelvis läktarsången ”Förbundet har startat en häxjakt…” eller ”UEFA Mafia”. ”Förbundet” avser SvFF och sången handlar bland annat om förbudet mot pyroteknik – det vill säga kontroll av en ”fri och spontan läktarkultur”. Kritiken mot UEFA handlar i hög grad om att fotbollen allt mer drivs av storkapital, samt att UEFA är en del av att driva utvecklingen (jämför exempelvis hur Champions League har utvecklats sedan 90-talet).
Fotbollen & ordningsstörningar
Den i särklass vanligaste ordningsstörningen kring svensk elitfotboll – och den får betraktas som vanlig – är olovlig användning av pyroteknik. 2019 rapporterades någon form av olovligt pyroteknikanvändande på drygt var femte elitfotbollsmatch via SEF:s delegatrapporter.
Vid sidan av pyrotekniken förekommer ibland störningar i form av våldsincidenter från grupper av supportrar. Detta sker i regel vid en mycket liten andel av årets 480 elitfotbollsmatcher, främst i samband med möten mellan storstadslagen. Enligt uppgift ska bara ett fåtal sådana incidenter ha rapporterats via nämnda delegatsystem under 2019.
Två saker ska tilläggas här. För det första förekommer ibland aggressiva eller hotfulla beteenden som inte korsar gränsen för regel- eller lagbrott och alltså inte rapporteras, men som ändå är påtagliga trygghetsproblem för övrig publik. För det andra ingår inte våldsamma incidenter som sker utanför evenemangsområdena i siffrorna, men sådana sker även på andra håll.
Den vanligaste ordningsstörningen, olovlig användning av pyroteknik, sker företrädesvis inne på arenorna och hanteras i första hand av föreningarnas egen personal.
Störningar kopplade till våld eller aggressiva / hotfulla beteenden sker sällan inne på arenorna. Ibland förekommer det på evenemangsområdena men utanför själva arenan, ibland snarare i den offentliga miljön exempelvis i samband med supportersamlingar eller då grupper av supportrar tar sig till arenan. När och var våldsincidenter uppstår har bland annat att göra med vilken typ av incident det handlar om, men det är delvis en annan fråga.
Om ansvarsfördelningen mellan arrangör och polis, se fråga 18.
Arbete pågår.
Svaret är ”ja”, åtminstone enligt fotbollens marknadsundersökningar. I dessa brukar trygghetstalen bland återkommande arenabesökare vara mycket höga. Mellan 90 och 95 procent brukar uppge att de känner sig trygga eller mycket trygga vid fotbollsevenemang, enligt undersökningar vi sett både på nationell nivå och för enskilda klubbar.
Ofta syns dock en lägre grad av trygghet bland fotbollsintresserade som inte ofta besöker svenska fotbollsarenor. Det här kan tolkas på två sätt. En tolkning som ligger nära till hands, är att personerna följer fotbollen via media och oroas av rapporteringen, där den mediala dramaturgin ofta välkomnar skandalrubriker. En annan, som inte är lika vanlig men inte helt kan avfärdas, är att vissa av dessa respondenter varit med om incidenter kring arenorna och inte vill återvända.
Efter ordningsincidenter förekommer ofta åsikter om att klubbarna “måste ryta ifrån” mot dem som stör ordningen. En variant på åsikten är att skicka fram spelare för att ta avstånd från företeelserna.
Synpunkten tycks utgå från att det skulle leda till ett förändrat beteende hos dem som ligger bakom beteendena. Men finns det skäl att tro det?
Svaret är nej, kraftfulla fördömanden och avståndstaganden omedelbart efter en incident kan ibland behövas som kommunikation gentemot andra intressenter, men som normbildning mot subkulturen fyller det sannolikt ingen större funktion. Det mest uppenbara argumentet för detta, är att det testats utan effekt. Som exempel har Svenska Fotbollförbundet haft en nolltolerans mot pyroteknik sedan början på 2000-talet. Eftersom klubbarna förr bötfälldes då deras publik eldade, var det inte ovanligt att klubbar “röt ifrån” mot företeelsen. Effekten var dock obefintlig och pyroscenen fortsatte växa för varje år.
Det är helt enkelt inte genom att ”ryta ifrån”, som subkulturella aktörer förmås att lyssna. Men varför är det så?
Subkultur
Börja med att stanna upp vid begreppet ”subkultur” (supporterkulturen kan ses som en sådan). Subkultur kan definieras som ett avgränsat socialt sammanhang, där de interna normerna ses som viktigare än omgivningens. Det är tex därför ”bengaleldande” ses som ett legitimt beteende i stora delar av supporterkulturen, trots att det är illegalt och ifrågasatt.
Medlemmarna i subkulturen har alltså valt att delvis ställa sig vid sidan av allmänna normer, något som är vanligt i unga subkulturer. Tänk på det ett ögonblick. Varför skulle unga vuxna som gör det valet, lyssna på utomstående som ”ryter ifrån”?
Normativ påverkan i en subkultur
Men – är verkligen klubbledning eller spelare ”utomstående”? De är ju en del av klubben? Och om det nu inte fungerar att ”ryta ifrån”, hur kan man påverka normer i en subkultur?
I teorier om social identitet talas om ”in-group” och ”out-group”. Det här är inte formella eller objektiva begrepp, utan subjektiva. De handlar om huruvida individer uppfattas vara en del av ett visst socialt sammanhang, eller om de tvärt om uppfattas vara utomstående.
Det är generellt sett mera sannolikt att en diskussion om normer, tex vilka beteenden som är acceptabla och inte, blir konstruktiva, om de sker mellan personer som ingår i samma sociala sammanhang – som är ”in-group”. Om ifrågasättande kommer från en utomstående – ”out-group” – så är risken större att motparten går i försvar och inte tar synpunkterna till sig.
För att konkretisera: En diskussion om journalistisk etik, har större chans att bli konstruktiv om initiativtagaren själv är erfaren journalist. En diskussion om polisiära ingripandemetoder, blir lättare konstruktiv om problemställaren själv är erfaren polis. Och – en diskussion om destruktiva supporterbeteenden, har störst chans att bli konstruktiv om frågan lyfts inom supportermiljön. Kommer ifrågasättandet utifrån, så är det mera sannolikt att medlemarna i den kritiserade sociala gemenskapen går i försvar.
Problemet med att klubbar eller spelare ska ”ryta ifrån”, är att den aktuella sociala gemenskapen inte är klubben. Gruppen i det här sammanhanget är en del av supportersubkulturen, människor som lever sin klubb och sitt supporterskap som en livslång identitet och livsstil (se gärna vår filmserie om supporterkultur för mer på ämnet). Klubbledare eller spelare, som dyker upp i föreningen under några år och sen försvinner, saknar oftast den legitimitet som krävs för att nå fram i den här typen av sammanhang. Och den saken är klar: Att ”ryta ifrån”, är inte lösningen på det.
Det här vet både kunniga klubbföreträdare och kunniga poliser av erfarenhet. Det är orsaken till att klubbarna numera sällan använder den metoden.
I diskussionen om att stänga läktare för att komma åt ordningsproblematik, finns det flera frågor att förhålla sig till. En är proportionaliteten; är åtgärdens konsekvenser rimliga i förhållande till de problem man vill komma åt? En annan är effektiviteten; blir ordningsläget sannolikt bättre, eller samhällets kostnader lägre? Här berör vi den senare.
Så, skulle ordningsproblem och polisiära arbetsuppgifter kring fotbollen försvinna, om publik förbjöds runt fotbollsmatcher? Låt oss resonera hypotetiskt kring eventuella praktiska konsekvenser:
Anta att ett Stockholmsderby skulle spelas inför tomma läktare, av skäl som inte uppfattas som legitima av publiken. Låt oss bortse från eventuella protestaktioner riktade mot myndigheterna. Vad tror vi skulle hända?
Klart är att inte anhängarna ”försvinner”. De samlas bara inte på arenan.
Uppmaningar till en lång rad gemensamma samlingar på stan skulle rimligen ske; det brukar hända i andra sammanhang när supportrar inte kan vara på plats på arenan. Anhängarna från båda lag skulle sannolikt splittras upp över hela Stockholm. Förutsägbarheten i var samlingarna skulle ske – och därmed Polisens möjlighet att planera sin verksamhet – skulle vara betydligt sämre än vanligt. Irritationen mot det publikfria evenemanget, skulle sannolikt försämra möjligheten till dialog mellan polis och supportrar kring vart de senare skulle samlas. I det praktiska arbetet skulle inte de rutiner och den infrastruktur som finns kring logistik och i arenamiljön, och som utgör en central del i ett framgångsrikt säkerhetsarbete, kunna användas.
Förutsättningarna skulle vara mycket svårarbetade eftersom antalet potentiella, oförutsedda händelsekedjor skulle öka lavinartat. Detta oaktat eventuella grupperingar med faktiska ambitioner att störa ordningen.
Ovan scenario tyder inte på att stängda arenor innebär mindre utmaningar. På kort sikt skulle stängda stormatcher sannolikt snarare innebära fler problem och en betydligt större merkostnad för Polisen.
Jo, självklart – och den överväldigande majoriteten gör det. Här bör man vara försiktig med generaliseringar.
”Supportrar” är inte en homogen grupp som alltid agerar på samma sätt (mer i fråga 19). Ansvaret att bete sig med respekt mot omgivningen och enligt gällande regler, ligger därmed i första hand på individen. Tas inte det ansvaret så får individen förvänta sig konsekvenser. Detta är grundläggande i det svenska rättssamhället och gäller även fotbollen.
Vid sidan av det kan man hävda att det finns ett normativt ansvar att ta för etablerade supporteraktörer: att arbeta för en positiv, ansvarstagande supporterkultur. På många sätt görs detta på ett framgångsrikt sätt. Som exempel har rasistiska uttryck bekämpats med goda resultat på svenska läktare och även användningen av bangers är jämförelsevis tillbakatryckt.
Trots det betraktar vi inom ENABLE Sverige det normativa ansvarstagandet som ett förbättringsområde för den organiserade supporterkulturen. Interna diskussioner om gränser för vad som är acceptabelt, är ofta mycket känsliga. Vi bedömer att det skulle gynna svensk supporterkultur att utveckla förmågan till normativt ansvarstagande.
“Varför måste fotbollsfans slåss!? Folk slåss ju inte runt andra sporter!”
Påståenden motsvarande ovan syns regelbundet i debatten. Andemeningen brukar vara att ”huliganism” på något sätt ”skapas” av fotbollen. Frågan om varifrån våldet kommer är dock mera komplex än så. Vi kan inte gå på djupet här, men ska ändå skrapa lite på ytan. (För mer om ordningsstörningarnas omfattning, se fråga 8).
Subkultur och våld
Låt oss först konstatera att det finns och har funnits flera subkulturer med våldskapital i Sverige. Hockeyn och bandyn dras med problematik motsvarande den vi ser runt fotbollen, om än i betydligt lägre utsträckning (diskussion om varför i fråga 16). Därutöver finns våldsinslag exempelvis i delar av den politiska sfären, samt i urbana gängmiljöer. Backar vi några decennier, så finns flera exempel. Under 90-talet fanns en hel del våld runt skinheads, på 80-talet drogs hockeyn i Stockholm med stora idrottsrelaterade ordningsproblem. Ungefär samtidigt var delar av musikscenen drabbad – ”synthare mot hårdrockare”. Ännu längre tillbaka hade vi ordningsproblematik kring sådant som raggarkulturen och lokalpatriotisk rivalitet mellan olika småsamhällen (det senare bland annat illustrerat genom drängslagsmål i Astrid Lindgrens ”Emil i Lönneberga”!).
Kollektivt eller subkulturellt våldskapital är alltså inte unikt för fotbollen. Tvärtom är det en företeelse som regelmässigt tycks uppträda i samhället, även om sammanhangen varierar. Vad beror det på?
Social identitet – ”vi och dom”
Teorier kopplade till begreppet social identitet erbjuder en förklaring. Inom denna (och angränsande) teoribildning, finns flera faktorer som kan beskriva uppkomst av våldsbejakande normer. Exempel är dikotomin ”vi-dom”, där en kollektiv identitet (“vi”) stärks av att det finns en motpol (“dom”). Kontrasten mot ”de andra”, påverkar den upplevda styrkan i den egna ”vi”-känslan, det vill säga den egna kollektiva identiteten. Detta kan ibland leda till att acceptans för våld utvecklas; våldet blir en katalysator för känslan av grupptillhörighet. (Vi diskuterade detta i DN våren 2020).
Inom teoribildningen är även begreppet legitimitet viktigt. I sociala miljöer där våld normalt ses som otänkbart, kan gruppdynamiska processer i vissa fall leda både till acceptans för våld och en vilja att använda det. Legitimitetsbegreppet är centralt i förklaringen. Dessa mekanismer har diskuterats flitigt i samband med demonstrationer och polistaktik, exempelvis i debatten om Black Lives Matter-protesterna våren 2020. Teorierna ligger till grund för hur svensk polis arbetar med folksamlingar (se fråga 24).
Maskulinitetsnormer
En annan teoribildning som förtjänar att nämnas, är den om maskulinitet och maskulina normer. Idén bygger på att män fostras in i vissa ideal och tidigt lärs att eftersträva värden som fysisk styrka, dominans, makt och status. Detta kan uttryckas på olika sätt, men ett är genom att utveckla individuellt och kollektivt våldskapital. För fotbollsmiljön återges det här på ett utmärkt sätt i Mendel-Enks ”Med uppenbar känsla för stil” (först publicerad 2004), som baseras på samtal med individer kopplade till en av Stockholms firmamiljöer. I boken konstateras att de normer och värden som uttrycks av de intervjuade firmamedlemmarna (”huliganerna”), är identiska med vad vi ser i övriga samhället, inklusive i populärkultur för (manliga) barn. Inom firmakulturen var vissa av normerna förstärkta, men inte ”något annat”.
Våldet en komplex fråga
Utifrån ovanstående är det inte rimligt att hävda vare sig att våldet ”bara finns runt fotbollen” eller att ”fotbollen skapar våld”. Snarare tycks det finnas normer och andra sociala mekanismer i samhället, som under olika förutsättningar kan uttryckas genom kollektivt, maskulint våld. Vilken plattform detta får tycks bero på kontextuella faktorer som skiljer sig i tid och rum; är det inte runt fotbollen, så är det någon annanstans.
Avslutningsvis ska det sägas att det inom ramen för dessa förklaringsmodeller finns utrymme för ett delansvar för fotbollsaktörerna. Normer inom subkulturen eller ovilja att utmana dessa från etablerade fotbolls- eller supporteraktörer, kan både förstärka befintliga destruktiva tendenser och locka till sig nya, våldsbejakande medlemmar. Det är därför viktigt att arbeta exempelvis med våldsromantiska eller -glorifierande normer inom subkulturella grupper.
Fenomenet kan därmed inte avfärdas som ”enbart ett samhällsproblem” (mer i fråga 16).
”Våldet finns bara runt fotbollen! Det finns inga huliganer runt hockey, bordtennis eller hästsport!”
Det här är fel, något vi var inne på även i fråga 15. Våldet är mera spritt än så. Det är dock ett faktum att fotbollen idag är den hårdast drabbade idrotten. Varför? Frågan är inte lätt att besvara, men vi ger två exempel. Vi diskuterar först supporterkulturen som global rörelse, därefter den interna normbildningen inom supporterkulturen.
Destruktiva internationella förebilder
Uttryck för ”huliganism” har funnits runt svensk fotboll sedan 1900-talets början, men den fick sin moderna form under 70-talet. Vid denna tid kom många fotbollsinfluenser till Sverige från de brittiska öarna, genom Tipsextra som började sändas 1969. Det man främst brukar tala om är organisering av sjungande läktare, men en del av influenserna var kopplade till huliganism, firmakultur och fotbollsvåld, som var ett stort problem i Storbritannien då.
Under 90-talet började även italiensk fotboll sändas och snabbt kom nya fotbolls- och läktarkulturella influenser. Det visuella stödet, med tifon och flaggor, formligen exploderade på svenska läktare. Som en del av de visuella influenserna fick även pyrotekniken fäste.
Dessa exempel på ”kulturimport” skedde vid en tid då den svenska supportersubkulturen ännu var liten och före internets genombrott, då rörlig media bestod av två till fyra TV-kanaler. Ändå var effekterna på svenska läktare omedelbara.
Snabbspola till idag, med en global värld och sociala mediers gränslösa informationsutbyte. Minuter efter att ett en ny sång lanserats i Buenos Aires eller en ny typ av tifo arrangerats i Casablanca, når filmklipp de intresserade delarna av den svenska supportermiljön. På det viset sprids supporteruttrycken snabbt över världen.
Men detsamma gäller även mera destruktiva inslag, för vilka mindre delar av supportermiljön har ett intresse. Vissa kanaler på sociala medier fokuserar på incidenter som firmauppgörelser eller sammandrabbningar mellan fotbollssupportrar och polis. Även detta ger normativa avtryck och kan påverka acceptans för företeelserna i delar av supportermiljön.
Poängen är att fotbollssupporterkulturen är en global, social rörelse idag. Den finns överallt på sociala medier och dess normativa effekt rör både positiva och destruktiva inslag. Den förstärker befintliga normer, men kan även locka individer till supportermiljön som inte främst tilltalas av fotbollen.
Våldsamma inslag runt svensk fotboll, kan därmed bland annat förklaras av allmänna mekanismer i samhället (mer i fråga 15), i kombination med att radikala, internationella influenser gör att dessa kanaliseras bland annat genom fotbollsupportermiljön. Att inte andra sporter drabbas på samma sätt, kan från det perspektivet bero på att det helt enkelt inte finns andra sporter med lika stark internationell, subkulturell påverkan.
Se mer om internationella supporterinfluenser i fråga 3, eller i vår film om svensk supporterkulturs Bakgrund och influenser här.
Supporterkulturens interna normbildning
Dock kan inte våldsamma eller aggressiva normer kring fotbollen enbart avfärdas som ”ett samhällsproblem”. Även om de sannolikt inte ”uppstår” till följd av fotboll, så är det rimligt att anta att dess form i Sverige kan ses som resultat av en växelverkan mellan yttre påverkan och intern normbildning inom den svenska subkulturen. Det senare kan i så fall bidra antingen till radikalisering eller avradikalisering.
För att förstå det här, behöver man förstå hur normer produceras och reproduceras i sociala sammanhang. Liksom all annan kultur påverkas subkulturella normer av sin omgivning, men även av sättet som de diskuteras internt. Synen på exempelvis pyroteknik eller våld, omförhandlas ständigt i ett konstant pågående samtal inom supportersubkulturen. Faktum är att man kan se (och analysera) detta samtal ”in real life”, när diskussioner tar fart på sociala medier efter en incident. Hur går diskussionerna? Är det högt i tak? Tillåts alla åsikter komma fram på samma sätt, eller tystas kritiska röster? Deltar etablerade, formella supporterföreträdare i diskussionen och vad står de i så fall för?
Att den här typen av diskussion är svår och jobbig att ta, kan vem som helst inse som tagit del av det allmänna diskussionsklimatet på Twitter. Det är dock en betydelsefull fråga att belysa och en viktig förmåga att utveckla inom fotbolls- och supportermiljöerna. Samtidigt ska man ha klart för sig att en normbildande supporteraktör i Sverige tar sig an enormt starka, globala influenser. Det måste därför finnas någon form av rimlighet i målformuleringar och ansvarutkrävande.
Se mer om hur identitet och normer påverkar beteenden i vår film om Supporteridentiteter här.
Fotbollen & polisen
Enligt Polislagen (1984:387) 1-2 §§ ska Polisen ”främja rättvisa och trygghet” genom att ”upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt i övrigt tillförsäkra skydd och annan hjälp”.
Att ”upprätthålla allmän ordning” är central i arbetet med folksamlingar kring fotbollsevenemang. Att ”främja rättvisa och trygghet” görs dessutom bland annat genom brottsutredningar, antingen det sker vid fotbollsevenemang eller i andra sammanhang.
Polisens uppdrag kan dessutom rent allmänt beskrivas som att de ska säkra medborgarnas demokratiska rätt att leva sina liv hur de vill, så länge de inte inkräktar på omgivningens motsvarande rätt eller bryter mot lagen. Elitfotbollen är landets största arenaidrott, med ca 2,9 miljoner åskådare 2021. Den är därmed en av landets största kulturyttringar. Endast ett fåtal besökare beter sig på ett sätt som motiverar polisinsats – och det är vare sig klubbarna eller ”supportrarna” som kollektiv som gör det. Det är enskilda supportrar eller mindre grupper av supportrar, som agerar i strid med arrangörernas regler och majoritetens önskemål.
Polisens arbete för att ”upprätthålla allmän ordning” runt fotbollsevenemang handlar därmed om att möjliggöra fotbollsupplevelser för en skötsam majoritet av medborgarna. Polisarbete runt fotbollen kan från dessa perspektiv ses som en del av Polisens demokratiska uppdrag.
Det gör de. Arrangerande förening ansvarar och betalar för den personal som arbetar med säkerheten på evenemangsområdet, dvs normalt inne på arenan och närmast utanför.
Föreningarna har däremot inte säkerhetsansvaret i det offentliga rummet utanför evenemangsområdet, dvs i stadskärnor, på pubar eller kollektivtrafik. I det avseendet fungerar fotbollen precis som exempelvis kroglivet (där krögarna inte har ansvar för sina gäster utanför sina verksamheter) eller politiska demonstrationer och musikfestivaler (där arrangörerna inte har ansvar för säkerheten utanför sina evenemang).
Området regleras i Ordningslagen (1993:1617), 2 kap.
Att klubbarna borde betala för säkerheten även i offentliga miljöer, är en vanlig synpunkt i offentlig debatt. Detta trots att det redan har prövats och – i en utredning av Statskontoret 2015 – avfärdats som kontraproduktivt.
Logiken i ståndpunkten om att klubbarna borde ansvara för vad supportrarna gör på allmän plats är inte helt klar. Som vi förstår resonemanget, bygger det på att eftersom en supporter identifierar sig med en viss klubb, så…
…är supportern en del av nämnda klubb, vilken därmed har ett ansvar för hur supportern beter sig privat.
…har nämnda klubb möjlighet att påverka hur supportern beter sig privat och har därmed ett ansvar för beteendet.
Resonemangen får i båda fall sägas vara orimliga. Supporterskap har, precis som alla andra kollektiva identiteter, en mängd uttryck. Supportrar är helt enkelt olika och synen på hur supporterskap ska uttryckas varierar därmed kraftigt.
Dessa variationer är viktiga när man diskuterar klubbarnas ansvar för sina supportrar. På samma sätt som det finns skillnader mellan supporter och supporter, så skiljer sig supporteridentiteter och deras interna normer, från normerna inom respektive moderklubb. Det handlar helt enkelt om olika saker. Naturligtvis finns stora och grundläggande normativa beröringspunkter mellan supporter och klubb, men oftast även fundamentala skillnader. I vissa fall finns rent av en konflikt mellan klubb och vissa supportrar; synen på pyroteknik är det klassiska exemplet.
Detta innebär att vissa supportrar ibland kommer agera på ett sätt som inte föreningen stödjer. Det här är inte konstigare än att en anhängare till ett politiskt parti ibland privat agerar utanför de etiska ramar som partiet förespråkar, eller att en anställd inom ett företag agerar gränsöverskridande på sin fritid. Människor är mer än enbart supportrar, enbart partianhängare eller enbart arbetstagare.
Ovanstående innebär att klubbens möjlighet att påverka personernas beteende, när dessa befinner sig i miljöer där klubben inte är fysiskt närvarande och har mandat att sanktionera sitt regelverk, är mycket begränsade.
En viss normativ möjlighet till påverkan finns dock och den bör tas på allvar (se frågorna 14-16), men att denna skulle kunna ligga till grund för ett juridiskt eller ekonomiskt ansvar i offentliga miljöer, är inte rimligare runt fotbollen än i andra delar av samhället.
Polisen och klubbarna är för fega! Varför stoppar man inte bengalbrännarna när de maskerar sig!?”
Varianter på ovanstående är vanliga i debatten om fotbollens ordningsstörningar. ”Gripanden görs ju i andra sammanhang – varför ska särskilda regler gälla fotbollen?”
Vi tar det från början. Beslut om insatser på en fotbollsläktare, fattas i regel av arrangörens säkerhetsansvarige tillsammans med arenabefäl från polisen. Beslutet tas utifrån regelverk och kunskap om hur folksamlingar fungerar.
Regelverket – behov och proportionalitet
Den aktuella typen av ingripanden regleras bland annat i Polislagens paragraf 8 (PL8), där behovs- och proportionalitetsprinciperna finns inskrivna.
Behovsprincipen anger enkelt uttryckt att för att polisiärt tvång eller våld ska vara motiverat, så ska ett behov föreligga – exempelvis att ingripandet behövs för att avvärja fara.
Proportionalitetsprincipen anger att graden av tvång eller våld ska vara rimligt i förhållande till det brott som begås, till de rimliga konsekvenserna av att inte ingripa samt till de troliga följderna av insatsen. Ingripandet får inte, sannolikt, leda till en förvärrad situation eller större fara.
Det här betyder att vad som ska vara lika mellan olika sammanhang, är den principiella bedömningsgrunden innan en insats – men inte nödvändigtvis själva insatsen.
Kunskap – gruppdynamik och risk
Centralt i beslutsprocessen är därmed en riskbedömning. Om pyro tänds – vilken fara föreligger då? Om en insats görs mot folksamlingen för att stoppa pyroteniken – vilka sannolika följder får det? Därefter bedöms behov och proportionalitet.
Att det finns risker med pyroteknik i en tät folksamling är uppenbart. Pjäserna är varma, vissa går inte att släcka och många avger kraftig rök. Men samtidigt talar statistiken för att det sällan sker allvarliga skador till följd av pyroteknik.
Samtidigt vet vi av erfarenhet att en insats mot en supporterfolksamling kan leda till upploppsliknande scener, då folksamlingen motsätter sig ingripandet. Detta kan i sin tur leda till panik och trängsel, vilket i regel anses vara betydligt farligare än att låta pyrotekniken brinna ut.
Av det här skälet brukar bedömningen vara att man inte ska gå in i en supporterfolksamling för att handgripligen stoppa pyroteknik. Pyrotekniken är i juridisk mening ett ringa brott och statistiskt sett är det säkrare att inte agera. Bedömningen sker i enlighet med behovs- och proportionalitetsprinciperna i PL8.
Inte unikt för fotbollen
Det ska sägas att det här inte är unikt för fotbollen. Däremot är det skillnad på folksamling och folksamling.
I en folksamling med en stark social (kollektiv) identitet – t ex fotbollssupportrar, politiska demonstrationer, etniska eller religiösa grupper – är sannolikheten för kollektivt agerande högre. Här finns alltså en större risk att gruppen agerar mot vad de uppfattar som ett yttre hot, vilket påverkar riskbedömningen.
Andra typer av folksamlingar, exempelvis besökare på ett shoppingcenter eller en nattklubb, fungerar inte på samma sätt. Folksamlingen saknar oftast en stark social identitet. Därmed är risken för kollektivt agerande lägre – och rimligheten i att vid behov genomföra en insats i folksamlingen ofta större.
Det hela gör att polisens agerande ibland kan tyckas inkonsekvent för utomstående. Det beror dock på att betraktaren saknar helhetsbilden. Besluten styrs av samma regler och typ kunskap – men det leder till olika slutsatser beroende på kontext. I vissa fall gör man ett direkt ingripande, i andra väljer man t ex att filma, identifiera och gripa i efterhand.
Hänvisningar till att vi ”borde göra som i England” har genom åren varit vanliga i debatten om ordningsproblematik runt svensk fotboll. Det brukar användas då man efterfrågar hårdare tag mot ordningsstörare. Och varför inte? Britterna påstås ju ha ”tagit i med hårdhandskarna” och därigenom ”fått stopp på huligansimen”.
Så, varför gör vi inte som i England? Svaret kan formuleras på flera sätt. Några exempel:
- Britterna har inte “fått stopp på huliganismen”, även om den minskat.
- Delar av den brittiska metodiken har varit ineffektiv eller direkt kontraproduktiv.
- Sverige har i vissa avseenden redan gjort som i England.
- Den svenska ordningstrenden de senaste decennierna är lik den brittiska.
Bilden är som synes komplex och delvis motstridig.
Det enklaste svaret är dock att ytterst få är särskilt insatta i hur den brittiska kampen mot fotbollsrelaterade ordningsstörningar sett ut, vilka metoder som använts eller vilka som fungerat. Krav på ”att göra som i England” är därmed i regel mest slagord utan innehåll. Sådant bidrar inte till en lösning, i värsta fall kan det förvärra problemen.
Vill någon “göra som i England”, så bör de därför först definiera vad de menar. Mer om det brittiska arbetet under frågorna 22 och 23.
Begreppet “den engelska modellen” brukar syfta på den främst repressiva lagstiftning för att få stopp på ordningsstörningar runt fotbollen, som togs fram i Storbritannien framför allt från mitten 1980-talet. Åtgärderna bottnade i omfattande problem med ordningsstörningar runt brittisk fotboll, tillsammans med en uppskruvad offentlig debatt. Ofta anses “den engelska modellen” ha fått stopp på “huliganismen”, men det kan ifrågasättas.
Begreppet
Som begrepp i svensk debatt är “den engelska modellen” problematiskt. Detta då det fått en närmast mytisk betydelse och förknippats med “hårdare tag som lösning på fotbollsvåldet”. Det har använts svepande för att motivera ingripande lagstiftning – trots att relativt få tycks insatta i vad som faktiskt gjorts i Storbritannien och att effekterna som sagt kan diskuteras. Läs mer om detta här.
Ordningsstörningar & incidenter
Att lagstiftningen i Storbritannien utvecklades som den gjorde, berodde i grunden på mycket allvarliga problem med störningar och våld. De spreds på allvar under 1960-talet, eskalerade under 70-talet för att kulminera runt 1980. Från 90-talet avtog de, men störningar förekommer fortfarande. Störningarna ägde rum både runt den inhemska fotbollen och runt internationella matcher. Tillsammans med en rad läktarkatastrofer – exempelvis Bradfordbranden, Heysel och Hillsborough – där de flesta inte hade med “huliganism” att göra, fick problemen enorm uppmärksamhet. Läs mer om ordningsproblemen och katastroferna här.
Den offentliga debatten
Lagstiftningens utformning påverkades dock inte enbart av själva våldet, utan även hur man i den offentliga debatten förstod och förklarade det. Här samspelade en moraliskt indignerad sensationsjournalistik i brittiska tabloider, en lång rad offentliga rapporter samt en allmänt föråldrad teoribildning om kollektiva beteenden och folksamlingar, till att ofta handla mer om kontroll än säkerhet. Det senare fick tragiska konsekvenser i samband med Hillsboroughkatastrofen 1985, som orsakades av bland annat av försöken att motverka planinvasioner med hjälp av kraftiga staket. 96 personer omkom, främst av klämskador, då för mycket människor släpptes in på läktare utan enkla utrymningsvägar. Läs mer om det offentliga samtalet här.
Lagstiftning & andra åtgärder
Det brittiska lagstiftningsarbetet påbörjades redan under 60-talet, men tog fart på allvar vid mitten på 80-talet. Fokus har ofta legat på kontroll och repression. De lagar som stiftades har ofta stått modell även för svenska diskussioner. Vissa av åtgärderna har haft dokumenterat positiva effekter på ordningsläget, exempelvis möjligheten att stänga av individer från matcher. Andra åtgärder har haft en mera tveksam effekt, exempelvis begränsningar av alkoholförsäljning, eller direkt säkerhetshämmande effekter som ovan nämnda krav på staket mot innerplanen. Vad som är vad har dock sällan varit helt klart i svensk debatt. I vissa fall har man i den svenska debatten rent av hävdat att man borde införa “brittiska åtgärder” som aldrig genomförts där. Läs mer om den brittiska lagstiftningen här.
Forskningens omdöme
Från det exempel som “den engelska modellen” utgör, kan flera lärdomar dras. Detta kan gälla både effektiva och mindre effektiva arbetsmetoder – inom forskningen har båda delar diskuterats. Ett av de viktigaste exemplen är hur åtgärder kan få kontraproduktiva eller rent av katastrofala följder, om man fokuserar på “kontroll” mer än “säkerhet. Det klassiska exemplet är Hillsboroughkatastrofen, som bland annat orsakades av att man satt upp staket för att stoppa planinvasioner, utan att ta tillräcklig hänsyn till säkerhet vid insläpp och utrymningsvägar. Läs mer om detta här.
”Pyrotekniken finns för att klubbarna inte vågar sätta ner foten! I England finns det ju ingen pyroteknik!”
I pyroteknikdebatten görs ofta referenser till de brittiska öarna. ”De har ingen pyro där, så det går ju att stoppa!” Uppfattningen är vanlig, men bör nyanseras ordentligt.
Låt oss först konstatera att pyrotekniken blir allt vanligare i England. För att ge ett exempel, se FA-cupfinalen mellan Liverpool och Chelsea 2022. Det är inte svårt att hitta fler på Youtube för den som vill. Bilden av en total frihet från pyro kan vi alltså lägga därhän.
Man kommer dock inte ifrån att pyrotekniken under lång tid varit mera frånvarande i Storbritannien än på kontinenten. Varför det varit så har nog inga självklara svar. Sannolikt beror det på en kombination av faktorer. Vi gör ett försök till förklaring:
Kulturella influenser
För det första: Pyrotekniken är som supporterkulturellt fenomen från början förknippad med de latinska ligorna. Till Sverige kom den tex på 90-talet, då den italienska ligan började sändas här. Svensk fotbollspublik hade då en lång tradition av att se och ta till sig intryck från andra ligor – företrädesvis den brittiska ligan från runt 1970 (se mer i fråga 3).
Det är dock tveksamt om brittisk fotbollspublik någonsin haft samma intresse av internationell fotboll som den svenska. Brittisk fotboll har tvärtom setts som ledande och fokuset på den nationella ligan och den inhemska klubbkulturen har varit ramstarkt – intresset för internationell fotboll har rimligen varit lägre där än i Sverige.
Därtill ledde ordningsproblemen och Heyselkatastrofen 1985, till att brittiska lag isolerades från europeiskt cupspel under andra halvan av 80-talet, något som ytterligare kan ha begränsat influenserna från exempelvis de latinska ligorna.
Dessa faktorer har rimligen bidragit till att influenser av ultraskultur och tradition av pyroteknik inte slagit rot bland brittiska fotbollssupportrar tidigare.
Premier League och kontroll på brittiska läktare
Det ska dock sägas att man kan tänka sig fler förklaringar. För det första ledde de omfattande ordningsproblemen kring brittisk fotboll från 1960-talet fram till början på 2000-talet, till att omfattande kontroll infördes kring brittiska läktare (se mer här). Man kan tänka sig att detta åtminstone försenat anammandet av ordningsstörande beteenden; en kulturell rörelse som ännu inte tagit form är lättare att hejda än en som redan organiserat sig.
Därtill kom ett paradigmskifte i brittisk fotboll i början på 1990-talet – den tid då vi i Sverige fick de latinska influenserna – genom att Perimer League bildades. Som en följd kommersialiserades brittisk fotboll snabbt, biljettpriserna steg – och en stor del av den traditionella fotbollspubliken ”byttes ut”. Brittisk arbetarklass ersattes av medelklass och fotbollsturism, åtminstone kring de största lagen. Även detta kan antas ha hejdat mera subkulturellt betingade supporteruttryck.
Summering
Vi kan inte veta exakt vad som är vad i den här processen, men den saken är klar: Att hävda att man i Storbritannien ”fått stopp” på pyrotekniken är inte rimligt. Snarare har man helt enkelt inte haft den som en del av brittisk läktarkultur tidigare.
Vart det ska ta vägen framöver är heller inte självklart – men fenomenet är mera närvarande nu än för tio år sedan. Utvecklingen visar likheter med den svenska under 90-talet, vilket kan tala för att pyroscenen kommer att fortsätta växa i Storbritannien.
Särskild Polistaktik är Polismyndighetens koncept för arbete med större folksamlingar. Konceptet började utvecklas efter Göteborgskravallerna 2001, efter vilken polisens insats ifrågasattes bland annat i en statlig utredning (SOU 2002:122).
SPT på tre ben: Det mobila insatskonceptet (MIK), det graderade polisarbetet samt de konfliktreducerande principerna (KRP).
Det mobila konceptet handlar om särskilda fordon och annan utrustning, som ska ge taktisk rörlighet och särskilda möjligheter att agera vid ordningsstörningar i folksamling.
Graderat polisarbete är en princip om att anpassa synlig polisnärvaro utifrån rådande situation och behov i folksamlingen. Är läget är närvaron låg, men extraresurser finns i dessa fall på platser i närheten och kan genom sin rörlighet sättas in där de behövs. Man kan därmed trappa upp närvaron om läget förändras.
De fyra konfliktreducerande principerna är arbetsprinciper baserade på socialpsykologisk och sociologisk forskning om kollektivt beteende och hur man kan förebygga eller de-eskalera ordningsstörningar i folksamlingar. Vissa enheter i en SPT-kommendering utbildas särskilt på tillämpning av dessa. Mer om KRP i fråga 25.
Se även vår filmserie om Särskild Polistaktik här.
De fyra konflitreducerande principerna är Kunskap, Underlättande, Kommunikation och Differentiering. De är utvecklade utifrån socialpsykologiska teorier om hur folksamlingar fungerar och är idag en etablerad del av polisens taktiska koncept ”Särskild Polistaktik” (mer i fråga 24).
Logiken som binder samman de fyra principerna kan sägas vara en balans mellan dialogbaserade metoder å ena sidan och gränssättande och repressiva å den andra. Enkelt uttryckt: ”Säkerhet börjar med service”.
Vad som avses med principerna är följande:
Kunskap – om egna yrkesfärdigheter, teori om folksamling samt om den motpart man möter (tex kollektiva önskemål och normer).
Underlättande – att i möjligaste mån och i samverkan med motparten försöka underlätta en folksamlings legitima önskemål, tex att genomföra en organiserad supportermarsch till arenan.
Kommunikation – att i lugnt läge interagera med omgivningen, i syfte att bygga relationer och bidra till en avspänd atmosfär. I hetare situationer exempelvis att kommunicera Polisens avsikter och förklara myndighetens agerande, för att hitta kompromisser, undvika upptrappning, möjliggöra självsanering och bidra till de-eskalering.
Differentiering – att vid repressiva insatser rikta åtgärd mot individer som begått regelöverträdelser, samt att i så låg utsträckning om möjligt agera inskränkande mot andra.
Se även vår film om de konfliktreducerande principerna här.
Nej, Polismyndigheten har ingen sådan agenda.
Däremot är polisen Sveriges största myndighet, med runt 35000 anställda. Bland dessa finns människor som helt saknar relation till fotbollen, andra som identifierar sig som fotbollssupportrar – och ytterligare andra som har en negativ association till fotbollssupporterkulturen. Poliser är, liksom supportrar, människor. Men det finns ingen ”myndighetsagenda” mot supporterkulturen.
Däremot finns två aspekter som kan förtjäna att tas upp; en på systemnivå och en på individuell nivå.
Systemnivå: Uppdrag och kultur
På systemnivå kan vi konstatera att polisen har ett uppdrag att upprätthålla ordning i det offentliga rummet. I polisens interna kultur, i äldre forskning på området (tex LeBons seglivade teorier om folksamlingar) och i den offentliga debatten, har ”ordning” ofta likställts med ”kontroll”. Folksamlingar ska alltså ”kontrolleras” (jmf det tidigare vanliga uttrycket ”crowd control” med det idag dominerande ”crowd management”). Tillsammans skapar dessa diskurser en förväntan om att polisen ska kunna “beskära” oönskat beteende inom en ungdomskultur som supportermiljön.
Ungdomskulturer låter sig emellertid sällan kontrolleras på det viset. Det finns många exempel: Ungdomens frigörelse på 50- och 60-talen; musik, klädkoder, sexuell frigörelse. Olika delar av musikkulturen på 70- och 80-talen och så vidare. Varje generation hittar sina egna uttryck – och de låter sig inte kontrolleras av en gränssättande omgivning. Under 2000-talet är supporterkulturen en av de största ungdomskulturella uttrycken. Här hyllas ”spontanitet”, ”frihet” och delvis gränsöverskridande beteenden (tex pyroteknikanvändning). Mer om det i vår filmserie Förstå svensk supporterkultur, särskilt del 5 och 6.
Notera skillnaden. Å ena sidan Polisens uppdrag att upprätthålla ordning och kulturella benägenhet att tänka på ordning i termer av kontroll. Å den andra supporterkulturens strävan efter ”frihet”, ”spontanitet” och i vissa fall auktoritetsförakt. Kulturkrock och intressekonflikt blir närmast oundviklig. Men det handlar inte om en supporterfientlig agenda på myndighetsnivå.
Individnivå: Olika chefer
Det här kan förstärkas på individuell nivå inom polisen, beroende på individuella egenskaper hos ansvariga chefer. Det här beskrevs bland annat av polisforskaren Stefan Holgersson i podden Vår Värld.
Vissa individer är enligt Holgersson mera benägna att falla in i en traditionell betoning av kontroll. Andra har en mer forskningstillvänd inställning och är benägna att ta till sig den moderna forskningens betoning på balans mellan kontrollerande och dialogbaserade arbetsmetoder. Ett exempel på aktuell akademisk teori, är Elaborated Social Identity Model, som används allt mer i utveckling av polismetodik runt om i världen, bland annat Sverige. Polisens Särskild Polistaktik (se fråga 24) är ett exempel.
Poängen är att i en hierarkisk organisation som Polismyndigheten, kan enskilda individers egenskaper och kunskap (eller brist på kunskap), få ingripande följder. Om en chef med tendens att falla in i en mera kontrollerande tankemodell utformar strategi eller policy, så kan det vid tillämpningen på fältet ta sig uttryck som inom subkulturen lätt kan tolkas som ”supporterfientligt”. Vi såg exempel på det när den så kallade villkorsstrategin lanserades 2019-2021; en strategi som kunskapsmässigt var helt oförenlig med myndighetens egen Särskild Polistaktik. Konsekvenserna blev vad modern teoribildning förväntade i ett liknande scenario – havererad samverkan och försämrat ordningsläge. När ansvaret flyttades till NOA och en ny chef, skedde en utvärdering och strategin justerades.
Det finns alltså bland annat kulturella skillnader som lätt leder till intressekonflikt mellan polis och supportersubkultur. Men att hävda att ”polisen vill döda supporterkulturen” är fel.
Fotbollen & samhället
Det gör den sannolikt inte. Diskussioner om ”samhällets kostnader för fotbollen” är (ytterligare) ett mycket vanligt inslag i debatten. I regel baseras resonemangen på ett ensidigt fokus på polisens kostnader för fotbollskommenderingar. En nyanserad diskussion måste emellertid ta hänsyn även till intäktssidan. Vad bidrar fotbollen med i termer av skatteintäkter och liknande värden?
Svårigheten med denna diskussion ligger i att avgöra vad som ska beräknas. Är det enbart direkta skatteintäkter och direkta kostnader för fotbollens verksamhet? Hur är det med indirekta intäkter och kostnader? Hur gör vi tex med skatter kopplade till fotbollsrelaterad kommers i lokalsamhällena (som krognäringen) och klubbarnas sociala ansvarstagande? Hur gör vi med kostnader för skadegörelse eller samhällets sociala insatser riktade mot fotbollspublik?
Kort och gott: Hur definierar vi vad som är ”fotbollsrelaterat”?
Ett seriöst försök att beräkna fotbollens samhällsekonomiska intäktssida har gjorts i rapporten ”Fotbollsplanen mitt i byn” (se klipp om rapporten här), som är beställd av ligaorganisationen Svensk Elitfotboll men gjord av ledande, oberoende expertis med tre till fyra decenniers erfarenhet av forskningsområdet. I rapporten görs nedslag i fyra klubbars verksamhet på tre olika fokusområden. Uppskattningar av det totala samhällsvärdet är ”hundratals miljoner, kanske miljarder” (citat från ovan länkat klipp).
På kostnadssidan finns främst Polisens personaluttag, som är den kostnad som oftast nämns i debatten. Enligt Stockholmspolisens statistik från 2017, refererad i Expressen 180427, uppgick kostnaden för Stockholmsderbyn – de matcher som kräver mest polisiära resurser i svensk fotboll – till i snitt 1,6 miljoner kronor. I sammanhanget ska det sägas att det varje år spelas sex Stockholmsderbyn i Allsvenskan. Till detta kommer ytterligare ett antal matcher med större personaluttag än normalt, i första hand då storstadslagen från Stockholm, Göteborg och Malmö möts. Beroende på vem man frågar, kan 20-30 matcher rimligen klassas som matcher med relativt högt polisiärt personaluttag varje år, men vid de flesta av dessa är resursbehovet betydligt lägre än vid Stockholmsderbyn.
Även om de här beräkningarna är komplicerade och siffrorna inte är exakta, så handlar alltså nettot även vid mycket försiktiga uppskattningar om en betydande samhällsekonomisk intäkt, inte kostnad.
Frågan om vilket värde fotbollen tillför samhället är oerhört komplex. Svaret beror på vilken innebörd man lägger i begreppet värde. Det blir lätt abstrakt men seriösa försök att kvantifiera fotbollens samhällspåverkan i ekonomiska termer har gjorts via till exempel “Fotbollsplanen mitt i byn” (se fråga 27).
Det ekonomiska värdeskapandet är viktigt. Fotbollen skapar många arbetstillfällen och stora fotbollsevenemang bidrar till kommersiell utveckling på lokal, regional och nationell nivå. Men ett värde kan också vara av social eller kulturell karaktär. Om vi accepterar påståendet att ett levande idrotts-, kultur- och nöjesliv är viktiga inslag i ett välmående samhälle så kan lokala fotbollsklubbar tillföra många viktiga värden till medborgarna och den lokala omgivningen bara genom sin kärnverksamhet. Många fotbollsklubbar har varit en integrerad del av sitt lokalsamhälle i över hundra år. De har därigenom kommit att spela en betydande roll som plattform för gemenskap, underhållning och hälsosam livsstil, som komplement till livets alla obligatoriska måsten.
Alla har vi plikter och åtaganden gentemot familj, arbete, skola och samhället vi är en del av. Det betalar våra räkningar, ger oss en meningsfull tillhörighet och bygger vårt gemensamma samhälle. Men med plikter följer också ett behov av återhämtning och fritid. God hälsa och välbefinnande uppstår både genom fysisk aktivitet och träning men också genom nöjen och avkoppling. Båda behövs och båda erbjuds genom den svenska fotbollsrörelsens kombinerade bredd och elitfotboll tillsammans med omfattande samhällsfrämjande insatser.