De senaste veckorna har allt handlat om NOA:s annonserade maskeringsvillkor. Men i bakgrunden ligger debatten om de mycket repressiva förslagen i ’Hübinetteutredningen’. Faktum är att båda två är uttryck för samma underliggande problematik.
Maskeringsvillkoret hösten 2025
Ingen som följer svensk fotboll har missat debatten om det planerade maskeringsvillkor som den nationella polisledningen inom Nationella Operativa Avdelningen (NOA) lanserade för ett par veckor sedan.
Planen var enkel: NOA ville genom villkorsgivning stoppa matcher när ”organiserad maskering” dyker upp på läktarna. Det handlade alltså om en åtgärd mot individers ordningsstörande beteende, som träffade hela fotbollskollektivet. I fokus stod som vanligt kampen mot pyrotekniken; den absoluta lejonparten av maskeringen på läktarna förekommer i anslutning till bränningar.
Principiellt var den tänkta metodiken identisk med metoderna inom ramen för den hårt ifrågasatta villkorsstrategi som tillämpades 2019-2021. I det fallet tvingades polisen efter massiv kritik dra tillbaka strategin inför säsongen 2022. Nu försökte man alltså med samma metodik igen.
Eftersom metodiken var så snarlik de metoder som användes 2019-2021, så var det inte svårt att förutse utvecklingen. Debatten skulle på nytt bli oerhört infekterad. Supportermiljön skulle enas och mobilisera till motstånd. Myndighetsföraktet skulle stärkas i delar av subkulturen och ordningsläget skulle äventyras. Fotbollens aktörer, vars arbete med ordningshållning förstås försvåras av detta, skulle protestera högljutt och övriga intressenter – vanlig publik, TV-bolag – skulle ifrågasätta metodiken allt mer, i takt med att de drabbades. Argumentationen skulle peka på att polisens tilltag, precis som i fråga om Villkorsstrategin, påminde om kollektiv bestraffning och saknade förankring i forskning och erfarenhet. Förr eller senare skulle polisen tvingas erkänna att de gått bort sig och ta ett omtag.
Varför var det här lätt att förutse?
Därför att forskning och erfarenhet talade för det. Därför att det hände förra gången.
Mycket riktigt, efter två veckor – redan innan villkoret tillämpats – tvingades myndigheten åter backa. Några dagar senare lämnade ansvarigt polisbefäl sin post.
Hur kunde polisledningen missa det här? Det finns bara en rimlig förklaring: av allt att döma var inte en kunskapsbaserad analys en del av NOA:s överväganden när de formulerade idén om sitt nya villkor.
Likheter med Hübinetteutredningen
Eftersom vi inom ENABLE förväntade oss att maskeringsvillkoret skulle bli en kortvarig historia, la vi ingen större kraft i frågan utöver att svara då vi fick frågor. Däremot går det inte att undvika att dra paralleller till förslagen i Hübinetteutredningen.
Även i denna – betänkandet SOU 2025:46 – står pyrotekniken i centrum. Det illustreras exempelvis av förslagen om införande av den nya brottsrubriceringen ”grovt pyroteknikbrott” med upp till två års fängelse i straffskalan samt att man vill göra pyroteknikbrottet till artbrott (vilket gör fängelsestraff vanligare som påföljd).
Men likheterna stannar inte där. Såväl analys som förslag i utredningen är närmast ensidigt repressiva. Ingenstans finns utvecklade resonemang om inkluderande, dialogbaserade metoder – eller om normativa effekter av de oerhört kraftiga repressiva förslag som framförs. Detta trots att forskningen tydligt rekommenderar att man eftersträvar legitimitet i arbetet, genom en balans mellan å ena sida repressiva (kontrollerande, lagförande) metoder och å den andra normativa, dialogbaserade. Budskapet är att om legitimiteten går förlorad, så ökar sannolikheten för ordningsstörande beteende.
Gemensam nämnare: svag kunskapsförankring
Logiken i de tänkta åtgärderna och av allt att döma deras underliggande resonemang, tycks alltså vara identiska mellan maskeringsvillkoret och betänkandet:
De är svagt förankrade i kunskapsläge och systematisk analys.
- Fokus ligger på problem vi ser och retar oss på (pyrotekniken), inte nödvändigtvis vad en gedigen analys av läges- och problembild identifierar som de allvarligaste utmaningarna.
- De tänkta metodernas utformning svarar dåligt mot behovs- och proportionalitetsresonemang; vare sig NOA eller utredarna bakom Hübinetteutredningen lyckas övertyga om att åtgärderna behövs (givet lägesbild och förväntade effekter) eller kan anses proportionerliga (i förhållande till problembilden eller jämförbar problematik i andra sammanhang).
- Åtgärderna speglar en (över-) tro på repressiva metoder och av allt att döma en undervärdering eller i värsta fall bristande kunskap om normativa metoders funktion och effektivitet.
- Åtgärderna har som följd en utpräglat repressiv slagsida, något som strider mot forskningens rekommendation om balans mellan repressiva och normativa metoder.
Det hela ger ett intryck av att åtgärderna svarar mot irritationen hos beslutsfattarna snarare än mot vad kunskapsunderlaget visar är verksamma åtgärder. Man vill ”komma åt förövarna” snarare än lösa problemet eller öka säkerheten.
Behöver vi upprepa samma misstag igen?
Det finns alltså tydliga paralleller mellan polisens maskeringsvillkor (och innan dess deras Villkorsstrategi) och förslagen i betänkandet 2025:46.
Redan på planeringsstadiet gick det att se att de sannolika effekterna av maskeringsvillkoret skulle bli att legitimiteten i systemet undergrävdes, att detta skulle vända folk emot regelverk och ordningsaktörer och att myndigheten antingen skulle tvingas backa eller på sikt räkna hem ett försämrat ordningsläge.
Det finns skäl att göra en liknande analys kring stora delar av Hübinetteutredningens förslag (se ENABLE Sveriges remissvar för ett mera utvecklat resonemang).
Ska vi verkligen behöva omsätta det i praktik innan vi drar de uppenbara slutsatserna?
Det finns en annan väg
ENABLE Sveriges svar är ”nej”. Som vi påpekade i inledningen av vårt remissvar:
“Forskning och erfarenhet är tydliga. Principiellt vet vi vad som krävs för en långsiktigt positiv ordningsutveckling runt fotbollen.”
Det är hög tid att vi alla – fotbollen, polisen, politiken och helst även media – lär av decenniers historik i både Sverige och Storbritannien av känslostyrda diskussioner och arbetsprocesser (se ”En svensk modell?” kap 4.4 och 4.5 för underlag).
En bra början skulle kunna vara följande:
Betänkandet 2025:46 bör ses för vad det är: en stympad analys, vars förslag inte ligger i linje med forskningens rekommendationer. De är inte vad vare sig fotbollen eller samhället behöver nu.
Istället behöver vi bygga ett arbetssystem som skyddar fungerande strukturer och där systemet styr mot kunskapsunderlag snarare än mot emotioner. I en så känslointensiv och volatil bransch som fotbollen förutsätter det en hårt formaliserad process, som tvingar alla aktörer på alla nivåer att inordna sig i en arbetsgång som inkluderar olika infallsvinklar och förankras i konkret kunskapsunderlag.
Det kan låta komplicerat, men det är helt säkert både enklare och mera effektivt än att gång på gång upprepa gamla misstag.
Ett konkret förslag på hur det kan göras finns redan – se ”En svensk modell?” kap 6.1 och 6.2.
