I måndags gick en ”kommuniké” ut från en lång rad grupper i den svenska läktarrörelsen: det ska vara slut på ”bengaltennis” – kastande av bengaler. Det kan tyckas självklart, men initiativet är oerhört viktigt. Vi ger en kontext.
(Den kommuniké som diskuteras finns längst ned i artikeln).
Som bekant har svensk och europeisk fotboll upplevt förändrade kollektiva beteenden efter pandemin. Å ena sidan ser vi en publikboom, å den andra en försämrad ordningstrend.
Det senare har skapat en relativt onyanserad debatt om ”hårdare tag”; det mullras inom polisen, politiken och delar av fotbollsrörelsen. Reaktionerna är emellertid begripliga, trots att forskning och erfarenhet visar att enbart repression inte löser något. Den svenska supportermiljön har tyvärr, under två år, misslyckats med att ta sin del av ansvaret för att stoppa utvecklingen.
Det kan vara på väg att ändras nu.
Kommunikén – viktigast sedan pandemin?
Inom ENABLE Sverige ser vi måndagens upprop som det mest positiva – och kanske det viktigaste – tecknet på förändring sedan den negativa trenden tog fart efter pandemin. I bästa fall kan det rent av markera början på en vändning av ordningstrenden.
Men … varför säger vi det?
Alla som följer oss vet vid det här laget att en hållbar, positiv ordningsutveckling, förutsätter en balans mellan repressiva och dialogbaserade arbetsmetoder. Syftet är att arbetet runt fotbollens evenemang ska uppfattas som legitimt – det får de som rör sig runt fotbollen att i så hög grad som möjligt vilja följa givna regler. Forskning och erfarenhet visar att det är mer effektivt, än att försöka tvinga fram regelefterlevnad genom kontroll och lagföring.
Av olika skäl – vi får återkomma till dem vid annat tillfälle – har repressiva åtgärder en relativt svag effekt när det gäller att stoppa destruktiva läktarbeteenden i de mest radikala delarna av supportermiljön. Arbetar vi med för ensidigt fokus på repression, så kommer en försämrad legitimitet snarare stärka radikala delar av supportermiljön; de sluter sig samman mot ett upplevt yttre hot och fokuserar på motstånd. Samtidigt försvagas viljan till ansvarstagande.
Balanserar vi metoderna, så kan vi däremot utforma legitima system med både repressiv och normativ effekt – vilket kan uppmuntra en vilja till egenansvar. Vi vet att den normativa delen ofta har en betydligt större verkan än skärpta regler. Tänk på det: före pandemin var exempelvis kastade bengaler, bangers eller våld i arenarummen mycket ovanliga. Det berodde inte på ett annat regelverk än det vi har idag, det berodde på att normerna inom svensk supporterkultur såg annorlunda ut då. Supportrarna själva drog andra gränser.
Problemet efter pandemin har varit att supportermiljön visat en ovanligt låg förmåga att faktiskt ta sin del av ansvaret. Måndagens utspel är dock ett första tecken på att det kanske är på väg att förändras.
Inom ENABLE Sverige ser vi därför kommunikén som det sannolikt viktigaste som hänt kring ordningssituationen de senaste åren.
En början – men långt kvar
Det ska dock sägas att utspelet ännu bara är ord. Efter två års negativ trend – där läktaraktörers beteende vänt ett historiskt stort stöd för svensk supporterkultur 2019, till det sannolikt lägsta på 20 år – är det bara handling som räknas.
Dels behöver vi se att bengalkastandet verkligen försvinner. Men förhoppningsvis kan gruppernas överenskommelse – antingen det kommuniceras eller inte – även omfatta andra prioriterade typer av störningar. Vi själva har tidigare pekat ut en handfull sådana, som i hög grad skiljer det goda ordningsläget 2018 från det sämre 2023:
- Kastande av bengaler.
- Användande av bangers.
- Våld i arenarummet.
- Planstormning.
- Helkroppsmaskering.
Åtminstone användande bangers, våld och planstormningar behöver också självsaneras, om ansvarstagandet ska ha en verklig effekt. Även utskjutande pyroteknik kommer rimligen behöva hanteras; det är uppenbart att arrangemang som rakettifot i Göteborg i omgång 29 ifjol, inte kan accepteras i fullpackade arenarum.
Nästa steg – ett gemensamt ansvar
Även om det är långt kvar, vill vi avsluta med att ändå betona en nyväckt framtidstro. Uppropet är det första tecknet på att vi kan närma oss ett trendbrott. Det är ett första tecken på förändring som vi aldrig tvivlat på är möjlig, men som dröjt förtvivlat länge.
Det är nu alla aktörers ansvar att förvalta de möjligheter som eventuellt uppenbarat sig.
För läktargruppernas del handlar det att omsätta ord i handling, samt helst att utöka överenskommelsen enligt ovan. Här finns ett förtroende att återställa, både från arenabesökare i bred mening, från fotbollens organisationer och från omgivande aktörer.
Från fotbollen och polisen hoppas vi man följer utvecklingen och – om man kan se positiva effekter – förhåller sig till det i sin metodik under 2024. Om vi exempelvis börjar se avbrutna matcher eller åtgärder mot bortapublik på en nivå som inte uppfattas som legitima, så kan förutsättningarna för den här typen av ansvarstagande snabbt rivas upp. Minnet av villkorsstrategin är fortfarande ett öppet sår.
Måndagens utspel är alltså oerhört positivt – men en långsiktigt hållbar, positiv utveckling förutsätter dels att ord blir handling och dels ett gemensamt ansvarstagande.
