En negativ ordningstrend. En oförmåga inom supportermiljön att självsanera. Och samhällets svar – ”hårdare tag”, ökad repression. Vi tycks vara där nu. Det är onödigt, för självsanering på svenska läktare är varken något nytt eller negativt. Tvärtom.
”Livstids avstängning” från svensk fotboll för vissa brott? Är det vad som är på gång, efter ett par år med en rad uppmärksammade ordningsincidenter? Tanken lyftes av Per Engström (polisen, NOA) i en artikel från Expressen härom veckan. Oavsett hur sannolikt just livstids avstängning är, så är det tydligt att vi står inför ”hårdare tag” runt fotbollen, som svar på att svensk läktarmiljö inte förmått självsanera de mest radikala beteendena efter pandemin.
ENABLE Sverige ger i en ny serie perspektiv på följderna av den ordningsproblematik som drabbat svenska fotbollsläktare de senaste åren; vad supportrarna kan göra samt hur samhällets svar kan komma att se ut. Förhoppningen är att bidra till en intern diskussion om vad supportermiljön har att vinna på att återuppta en högre grad av ansvarstagande – och hur lite det finns att förlora på det.
I del 1 av 4 tittar vi på innebörden av ”självsanering” inom supportermiljön.
Självsanering inget nytt
I supporterdebatten hörs ofta fraser som ”man kan inte plocka russinen ur kakan …” eller att ”man kan inte välja och vraka” när det gäller läktarkultur. Med den fantastiska vokala och visuella atmosfär som omger svensk fotboll, kommer även vissa störningar. ”Ordningsstörningarna är en del av helheten – tar man bort det ena, så tar man bort det andra.”
Det är en sanning med modifikation.
För det första: Läktarna har självsanerat förr. De klassiska exemplen är 90-talsvåldet, rasism och användningen av bangers före pandemin. Självsanering handlar inte om att döda kulturen, det handlar om att välja bort vissa marginalbeteenden.
För det andra: Vad vi talar om är att motverka en eskalering av specifika beteenden, som skett efter pandemin. Beteenden som vi, så sent som för några år sedan, inte ansåg oss behöva i svensk läktarkultur. Kan kulturen förändras åt ena hållet, så bör den kunna förändras åt det andra?
Vilka beteenden talar vi om?
Vilka är då de ”marginalbeteenden” vi talar om, som vi uppfattar står i centrum för debatten nu? Exempel:
- Kastande av bengaler.
- Användande av bangers.
- Våld i arenarummet.
- Planstormning.
- Helkroppsmaskering.
Det är ingen som begär att läktarna ska vara en söndagsskola. Det är inte ”pyroteknik i allmänhet” som främst är i skottgluggen här.
Igen: Samtliga exempel är beteenden som var ovanliga eller obefintliga för bara några år sedan. Och svensk supporterkultur var europeisk toppklass även 2019.
Att självsanera de mest radikala beteendena, dödar inte supporterkulturen.
Värdera vad vi har i Sverige
Det fina med självsanering, är att det är ett val läktarmiljön själv kan göra. Det kan riktas mot specifika delar av kulturen – som i exemplen med rasism och bangers – och undvika andra.
Men ”frihet under ansvar”, förutsätter ansvarstagande. Om ansvaret inte tas, så tvingas förr eller senare samhället agera: Fotbollens organisationer. Polisen. Lagstiftarna. Och deras metoder är trubbigare.
Ni som följde vårens serie om ”den engelska modellen” har en bild av hur det kan se ut (se del 4). Arbetet i Frankrike har diskuterats sedan början på 2000-talet; det hamnade i fokus så sent som i samband med Champions Leaugefinalen 2022. Och framför allt: Svenska supportrar som rest i Europa i samband med cupspel har sett alternativen. Exempelvis förbudet mot bortasupportrar i Enschedes innerstad i samband med Twente-Hammarby nu senast.
Jämfört med många utländska exempel, är både lagstiftning och polisens agerande i Sverige betydligt mera balanserat.
Läktarna står ensamma
Det finns skäl för supportermiljön att värdera det, för det kan förändras. I minst med tanke på opinionsläget.
Under villkorskonflikten 2019-2021, hade svensk läktarkultur ett historiskt starkt och brett stöd. En avgörande orsak, var att tiden före, exempelvis säsongen 2018, präglades av jämförelsevis god ordning. Villkorsstrategin var otajmad, illa genomtänkt och uppfattades som illegitim av bedömare långt utanför läktarmiljön. Stora delar av media och till och med aktörer inom polisen, ställde sig på supporterkulturens sida och ifrågasatte strategin.
Det stödet har delar av svensk läktarkultur grundligt tagit död på nu.
Följden är att opinionen för ”hårdare tag” ökat markant. Samtidigt har radikala supportrars agerande undergrävt trovärdigheten hos de röster inom fotbollen, polisen och offentlig debatt, som talat om sans och balans.
Vad ska de säga den här gången? ”Läktargrupperna kan ta ansvar”?
Även om det finns många exempel på att det fortfarande görs, så har det inte räckt för att vända den negativa ordningstrenden. Det är därför tveksamt om någon utanför supportermiljön i dagsläget är beredd att dra den lansen igen.
Den här gången kommer läktarna stå ensamma.
Inte för sent
Att skärpt repression sannolikt kommer, är dock inte detsamma som att det är för sent att påverka. Läktarmiljön kan fortfarande göra skillnad.
Om man omgående visar att man klarar av att självsanera de marginalbeteenden som stått i centrum för eskaleringen av ordningsstörningar de gångna två åren, så kan man sannolikt fortfarande påverka åtgärdernas former. Kanske kan man då slippa de mest långtgående skärpningarna?
Det finns starka skäl att åtminstone försöka. För – det handlar trots allt om ett antal företeelser, som svensk supporterkultur länge klarat sig utan.
Insatsen är alltså liten, samtidigt som den potentiella vinsten är mycket stor.
Vad kan då de ”hårdare tagen” komma att innebära i praktiken? Vi tittar på det i del 2 (och 3).
(ENABLE Sverige deltar inte i pågående samtal om exkluderingsstrategins utveckling och vi har ingen direkt insyn i vilka åtgärder som är mest aktuella. Ovanstående bygger på samtal med personer inom fotbollen och polisen, samt på medias rapporter
Vi har i den här serien fått hjälp av Christine Stridsberg, fd förbundsjurist, kring rättsliga resonemang. Stort tack!).
