Fotbollen omges av läktarkaos, maskerade våldsverkare och hat. Pyrotekniken förekommer eftersom fotbollen inte vill åtgärda problemet. Huliganer styr klubbarna. Otryggheten breder ut sig … eller? Oavsett vad som är sant, stereotyper råder det ingen brist på i fotbollsdebatten. Vi adresserar debattklimatet och några av dess effekter i en ny serie. Vi börjar i Göteborg våren 2026.
(Den här serien tar avstamp i vårens fotbollsdebatt med centrum i Göteborg, samt i kapitel 4 i vår rapport ”En svensk modell?”. Det här är del 1 av 3. Pressfaksimilen från GP och DN i nyhetsbilden är från insändare).
Under våren 2026 har fotbollen, supporterkulturen och säkerhetsarbetet på nytt debatterats intensivt, särskilt i Göteborg. Klassificering av läktargrupper som kriminella nätverk. Supportrar som tilldelas vistelseförbud – en lagstiftning vars udd uttryckligen är riktad främst mot organiserad brottslighet och skjutvapenvåld. Avbrutet derby efter tröjbränning och 80 minuters matchmöte. Det har inte saknats uttryck för kontroverserna på området.
Enable Sverige brukar betona att både allmändebatt och arbete med fotbollen ofta är mycket känslostyrt. Drivkrafterna är ofta emotionella reaktioner på fenomen som pyroteknik eller maskering.
Men … är det verkligen en rimlig beskrivning? Det är väl bara supportrarna som är känslostyrda?
Svaret är ”nej”, det gäller alla. I den här serien ska vi utveckla vad vi menar.
Värderande stereotyper om läktarmiljön
De flesta som identifierar sig som fotbollssupportrar och som följer ett lag på nära håll, har nog någon gång konfronterats med omgivningens ifrågasättande.
Frågor på släktmiddagen eller jobbet om varför man är en del av ”kaoset”? Om det är farligt att röra sig bland ”alla huliganerna”? Eller varför inte klubbar eller supportrar ”sätter stopp för pyrotekniken”?
Trots att de själva inte är en del av fotbollsmiljön, så vet folk hur det är.
Frågorna tycks spegla en stereotyp offentlig bild av fotbollssupportrar som känslostyrda, irrationella, aggressiva.
Känslor i debatten om Göteborgsderbyt
Låt oss exemplifiera med den offentliga diskussionen efter det avbrutna Göteborgsderbyt mellan Örgryte och IFK Göteborg.
Det finns en legitim kritik att rikta mot det eldande av tröjor med koppling till motståndarnas supportermiljö som förekom på IFK-läktaren. Det är begripligt att beteendet möts av ilska och frustration från omgivningen.
Men samtidigt ska man vara medveten om att den offentliga debatten efter en incident sällan handlar om en saklig och nyanserad bedömning av dess säkerhetskonsekvenser. Den handlar främst om en emotionell respons på olika symboliska triggers, som tränger igenom i nyhetsflödet:
En supporterkultur som folk reflexmässigt ogillar. Rörliga bilder på pyroteknik eller tröjeldande. Ett beslut om matchavbrott.
Med andra ord enskildheter som fångar folks uppmärksamhet. Diskussionen drivs av känslor, utlösta av brottstycken från sammanhanget.
Tre incidenter, en debatt
Diskussionen efter Göteborgsderbyt är alltså ett exempel. Incidenten under derbyt var inte den enda av sitt slag i närtid. Inom loppet av en vecka skedde liknande incidenter på tre arenor: i Stockholmsderbyt mellan AIK och Djurgården, i matchen mellan Halmstad och Elfsborg samt i nämnda derby.
Incidenterna i de båda förstnämnda matcherna glömdes snabbt bort i debatten, medan händelserna i Göteborg ledde till en mängd argsinta insändare som publicerades på stora mediaplattformar dagarna efteråt – exempel här och här.
Inget tyder på att incidenten i Göteborg var allvarligare än de båda andra. Den stora skillnaden är att Göteborgsderbyt avbröts.
På det viset tycks matchavbrottet ha varit mer avgörande för efterföljande debatt än själva incidenten, trots att det är beteendet som diskuteras. Beslutet om matchavbrott verkar ha påverkat perceptionen av händelsen – hur folk uppfattade och tolkade händelseförloppet.
Om man fattar beslut om att bryta matchen, ”så måste det ju ha varit allvarligt”. Eller?
Negativ slagsida i offentlig debatt
Det här ska man minnas när man bedömer mediarapportering och opinion. Upprörande nyheter, bilder på ordningsincidenter och liknande symboliskt starka intryck, kan antas tränga igenom bruset och stanna i det allmänna medvetandet mer än positiva rapporter om lägesbilden runt Allsvenskan. Särskilt hos personer som inte brukar besöka fotbollsmatcher.
Därmed förstärks en över tid väl inarbetad bild av supportrar som ligister, fotbollens ordningsläge som kaotiskt och läktarna som otrygga. Att publiksiffrorna slår rekord på rekord, tryggheten ökar från redan höga nivåer och att fotbollsfolk utanför gruppmiljön talar om det positiva ger inte samma avtryck.
Påverkan på professionellt arbete
Slagsidan i den offentliga debatten påverkar dock inte bara allmänhetens bild. Samma mekanismer bidrar sannolikt till liknande stämningar – och över tid beslutsfattande – även inom media, myndigheter och intressenter runt fotbollen, i en ömsesidigt förstärkande cirkellogik.
Hur skulle det här fungera?
Narrativ (”berättelsen om fotbollen”), perception (hur något uppfattas) och emotionell respons reproduceras genom social interaktion. Lever man i ett sammanhang där ”supportrar”, ”polisen” eller något annat ofta ifrågasätts, så kommer man påverkas av det. Till slut tar man det för givet; man känner det i hela kroppen. Inom samhällsvetenskaperna diskuteras det här bland annat utifrån diskursbegreppet och inom emotionssociologin.
Hur man pratar om en viss företeelse i sociala sammanhang, påverkar därmed individers syn på verkligheten.
Det här gäller alla. Och även om berättelsen om ”fotbollssupportrar” nyanserats i allmändebatten sedan sociala mediers genomslag, så har medial rapportering haft en huvudsakligen negativ konnotation i decennier. Naturligtvis har det påverkat hur allmänhet, journalister på nyhetsredaktioner, individer i fotbollens styrelserum eller polisens ledningsgrupper diskuterar supportermiljön.
Förmodligen kan vi rent av se det. Låt oss studera ett par exempel från våren 2026.
Exempel 1: Polisens klassificering
Under våren har Göteborgspolisen bland annat offentligt klassificerat tre supportergrupper som ”kriminella nätverk”. Detta utan att riktigt kunna motivera hur de aktuella kriterierna för klassificeringen uppfylls; man har hänvisat till hemligt underlag.
En av de myndigheter som ska försvara allas likhet inför lagen och den rättsstatliga principen om att alla är oskyldiga tills motsatsen bevisats i domstol, har alltså på gruppnivå pekat ut individer som kriminella, utan att visa upp rättsligt eller annat offentligt underlag.
Det här är ett avsteg från normal praxis och uppenbart problematiskt ur rättssäkerhetssynpunkt. Så brukar inte polisen agera – men av något skäl kunde man göra det när det gäller supportermiljön.
På det här arbetsfältet – ett av den samtida samhällsdebattens mest känsloladdade – tycks polisen alltså ibland styras av andra logiker än kunskapsunderlag och byråkratisk likformighet.
Exempel 2: Granskning i media
Polisens utpekande av grupper som kriminella utan kontrollerbart underlag, kan även förväntas vara föremål för intresse från ”den tredje statsmakten”, media. Media har trots allt en traditionell roll just som ”granskare av makten”.
Om vi inte missat något, så har dock ingen större mediakanal granskat den delen av frågan på djupet.
Låt oss ge ett konkret exempel. Göteborgs största morgontidning, GP, har sannolikt visat större intresse för Göteborgspolisens nya taktik än någon annan mediaplattform. Man har vid upprepade tillfällen förklarat polisens nya arbete i Göteborg våren 2026 (ex här, här och här). Man har själva granskat och lagt ut texten om skälen bakom polisens klassificering.
Men utöver att återge andra aktörers ifrågasättande av klassificeringen, så har man inte själva granskat avsteget från rättsstatliga principer, eller att polisens argumentation inte tycks motsvara kriterierna i den analysmodell de säger sig ha använt.
I en fråga där rättsstatliga principer tycks ha satts ur spel av polisen, fokuserar man alltså på de utpekade individerna. Det tycks rimma illa med idén om den tredje statsmakten. Nog kunde man förvänta sig granskning av både supportermiljön och delar av polisens taktik?
Man kan med fog resa samma ifrågasättande mot all traditionell media, men vi exemplifierar med GP då de visat ett så påtagligt intresse för ämnet i övrigt.
Ett mänskligt beteende
Vi vill betona att vi inte spekulerar om uppsåt här. Vi tror varken polisen eller media ”vill supportermiljön illa”. Poängen är att alla påverkas av sin omgivning.
På individnivå kan man anta att offentliga eller subkulturella narrativ påverkar långsamt, utan att man märker det. Och den här typen av strukturer är som starkast när man är omedveten om dem. Det gör att diskussioner i en grupp likasinnade – om händelseförlopp, problem, uppfattningar om motparten – förr eller senare kan fungera som en katalysator som förstärker missuppfattningar, överdrifter och känslomässig partiskhet.
Så, är supporterrörelsens verklighetsuppfattning ”avtrubbad” eller ”vinklad”. Ja, så är det säkerligen i många fall. Men är den mer vinklad än uppfattningarna hos allmänhet, polis, media eller någon annan? På generell nivå är det tveksamt (tänk nu på att “supporterrörelsen” inte representeras av en liten, radikal bubbla på sociala medier; vi talar om en rörelse bestående av tiotusentals fotbollsälskare).
Vi är alla människor och fungerar på ungefär samma sätt. Och allmändebattens bild av supportermiljön är inte ”neutralt objektiv”. Det är rimligt att anta att det påverkar arbetet.
I det följande ska vi höja blicken och diskutera det här mera generellt. I del 2 introducerar vi sociologisk medieanalys, för att förklara mekanismerna i hur allmändebatten formas. I del 3 tittar vi på hur det kan påverka arbetet bortom Göteborg 2026.
