Vad har Siewert Öholm med svensk fotbollsdebatt att göra? Kopplingen kan låta långsökt, men den finns där. Enable Sverige hävdar ofta att både debatt och arbete runt fotbollens säkerhetsarbete är känslostyrt. Men hur kan man i så fall förstå det? Vi diskuterar ämnet bland annat utifrån sociologisk medieanalys och begreppet ’moral panics’.
(Den här serien tar avstamp i vårens fotbollsdebatt med centrum i Göteborg, samt i kapitel 4 i vår rapport ”En svensk modell?”. Nedanstående text är delvis baserad på rapportens kapitel 4.4. Det här är del 2 av seriens tre delar).
I del 1 av denna serie diskuterade vi polistaktik och fotbollsdebatt i anslutning till utvecklingen i Göteborg våren 2026. Vi gav exempel på hur känslor, utlösta av symboliskt starka incidenter snarare än ett nyanserat kunskapsunderlag, tycks driva debatten och ibland kan avspeglas i beslutsfattande.
Vi ska nu ta ett mera generellt grepp och titta på hur samhällsforskning belyser ämnet bland annat utifrån begreppet moral panics – moralpanik – i offentlig debatt. Ambitionen är att presentera en struktur för att förstå och sortera i detta mycket känsliga och snåriga ämne.
Vi börjar åter i det igenkännbara.
Vad menas med moral panics?
När vi talar om moral panics här, så gör vi det inte som en värderande nidbild. Vi gör det utifrån hur begreppet används som analytisk term inom sociologisk medianalys. Men det innebär inte att det är något abstrakt och svårbegripligt. Tvärtom, du har förmodligen mött fenomenet flera gånger i svensk media. Låt oss ta två klassiska exempel:
- Ravedebatten på 90-talet: I början på 90-talet fördes en het och hårt polariserad debatt om ravekulturen. Fenomenet förknippades med ett nytt sätt att festa, men även med en utbredd droganvändning bland unga. Debatten blev ofta moraliserande och skuldbeläggande, något som framgår i SVT Plays kortfilm ”Ravekriget – dans, droger och razzior”. Bland annat tycks dåvarande rikspolischefen Björn Eriksson tala för att han vill förbjuda hela kulturen (ca 5:10 in i klippet), alltså inte bara bekämpa droganvändandet.
- Hårdrocksdebatten på 80-talet: Ett av de mest självklara svenska exemplen är annars 80-talets hårdrocksdebatt. Både musiken och estetiken ansågs rå, våldsam, satanistisk – och följaktligen ifrågasattes dess anhängare. Den svenska debattens kulmen nåddes förmodligen då Siewert Öholm i SVT-programmet Svar direkt debatterade WASP med Anders Tengnér, dåvarande chefredaktör för tidningen Rocket. En senare SVT-nyhet beskriver sammanhanget här.
Debatterna präglades av heta känslor och paketerades i ett alarmistiskt och moraliserande tonläge. Det här är exempel på vad som avses med moral panics-begreppet.
Fotbollsdebatten
Så, kan vi se samma tendens i debatten om svensk fotboll och supporterkultur?
Vi hävdar att det går i vissa fall, även om uttrycken delvis är annorlunda. Detta gäller såväl medial diskussion som mycket av fackdebatten, i en negativ växelverkan. Vi var inne på det i del 1 och beskrev i förra årets rapport debatten ungefär på följande vis:
- Fokus på det negativa: Debatten drivs av incidenter, gärna i bildform. Få skriver om framgångsrikt förebyggande arbete eller ett lugnt ordningsläge. Över tid ackumuleras en offentlig bild av en i huvudsak problematisk fotbollsmiljö.
- Emotionellt patos, moraliserande ton: Rapporteringen speglar att incidenter är till synes oförsvarbara och oförklarliga. Tonen blir därefter – indignerad, moraliserande, skuldbeläggande. Debattempot särskilt på internet hämmar nyansering och eftertanke.
- Brist på djup: Debatten är ytlig, den kretsar kring problem vi ser och retar oss på, medan den missar faktorer som kan vara väl så viktiga men som inte syns. Samma sak med potentiella framtida hot och risker, vilket hämmar proaktivt arbete.
- Svepande beskrivningar och förklaringar: Beskrivningarna av problem, gärningspersoner och orsaker blir ofta svepande. Ord som ”huliganism” får beteckna alla störningar. Epitet som ”huliganer” får ringa in förövarna, oavsett brott. Orsaksresonemang samlas i termer som ”goda” och ”onda” supportrar – begrepp som normalt har mer att göra med religion och mytologi än med samhällsvetenskaper. Bristen på precision försvagar orsaksförståelse och analys av verksamma åtgärder.
- Kontextuell frikoppling: Över tid leder det här till att diskussionen tappar kontakten med sitt sammanhang. Den bottnar inte i att ämnet handlar om människor och medborgare, samt om fenomen eller rättsliga principer som är jämförbara med andra delar av samhället. Supportrarna blir ”dom andra”. De måste behandlas snabbt, hårt och distinkt.
”Moral panics” och ”risk amplification”
Hur den här typen av mönster uppstår diskuteras alltså inom samhällsvetenskaperna, bland annat under termen moral panics och risk amplification.
Moral panics-begreppet myntades av sociologen Stanley Cohen i sin ”Folk Devils and Moral Panics” (Cohen, 1972). Han beskrev hur den offentliga debatten kan forma ett narrativ kring en utpekad grupp som utses till ”fiende” – eller som Cohen formulerade det: ”folkdjävlar”.
Dessa definieras som en grupp ”avvikande”, som av majoritetssamhället uppfattas hota omgivningens säkerhet och etablerade värderingar. Skapandet av ett narrativ om folkdjävlar kan enligt Cohen i sin tur leda till att offentlig debatt får formen av vad han kallar just ”moral panics” – moralpanik.
Exempel på grupper som drabbas skulle kunna vara etniska eller religiösa minoriteter – eller kanske rent av ”dagens unga”, i olika tappning?
Värt att notera är att Cohen inte studerade fotbollsmiljön. Det är dock illustrativt att hans fokus låg på ett par andra av den tidens unga, ibland våldsamma brittiska subkulturer: ”rockers” och ”mods”.
Få fenomen tycks reta etablissemang och vuxenvärld så som ungdomskulturer.
Att känna igen moral panics
Hur kan då moralpanik i offentlig debatt kännas igen? Några av Cohens efterföljare, Erich Goode och Nachman Ben-Yahuda, identifierade i boken “Moral Panics” (2009) fem aspekter som karaktäriserade fenomenet:
- Concern: ökande oro kring en viss grupp eller ett fenomen i samhället.
- Hostility: en tilltagande fientlighet gentemot gruppen, då den anses avvika från vad som anses rimligt eller normalt.
- Consensus: en konsensus kring verklighetsbeskrivningen och de hot den anses representera.
- Disproportionality: en brist på proportioner i den oro och emotionella investering som kopplas till fenomenet, i förhållande till andra liknande fenomen.
- Volatility: en emotionell rörlighet, där den offentliga ”paniken” sällan varar länge men snabbt kan blossa upp på nytt.
Risk amplification
I sammanhanget ska även den näraliggande teorin om risk amplification nämnas. Den beskriver hur människors reaktion på risk inte formas enbart av själva risken, utan även av informationen om risken.
Tanken är att de upplevda riskerna med ett fenomen kan förstärkas av olika inslag i debatten, exempelvis stort mediautrymme, dramatiska händelser och bilder eller upprepning över tid. Notera att vad som förstärks är den upplevda risken, inte den faktiska faran. Klassiska exempel på det här är debatt och oro kring flygkrascher eller terrorism.
Vanliga indikationer på att mekanismen förekommer i debatten om en företeelse, är att företeelsen får ett oproportionerligt stort medialt utrymme i förhållande till faktiska skador, att debatten präglas av ett påtagligt glapp mellan statistisk risk och upplevd risk samt att kraftfulla åtgärder kan föreslås eller sättas in trots ett begränsat kunskapsunderlag.
Pyroteknikdebatten och dess underlag
Vi ska i del 3 ge en generell bild av hur säkerhetsdebatt och -arbetskultur runt fotbollen påverkas av det här. Vi vill dock redan här illustrera hur teorierna kan yttra sig i praktiken. Det ligger nära till hands att dra paralleller till pyroteknikfrågan:
Det är ingen tvekan om att pyroteknik är förknippat med risker. Man kan dock ifrågasätta både hur riskerna och potentiella motåtgärder diskuteras.
Vad som sticker ut i debatten är bristen på underlag. Det finns ingen nationell statistik över allvarliga, fotbollsrelaterade pyroteknikskador. Om det regelbundet dök upp exempelvis brännskador på svenska sjukhus efter fotbollsmatcher, så får man anta att en sådan hade upprättats. Myndigheterna hade velat kartlägga förekomsten.
Trots det har pyrotekniken stått i centrum för debatten om svensk fotbollssäkerhet i åtminstone ett par decennier. Makthavare inom polis, politik och media har beskrivit riskerna – och krävt allt skarpare lagstiftning och allt mer repressiva arbetsmetoder.
Senast skedde det inom ramen för Hübinetteutredningen (SOU 2025:46), en statlig offentlig utredning beställd av regeringen, som föreslog mycket repressiva lagändringar utan ett tydligt underlag kring riskerna med pyrotekniken. Vi skrev om det i ”En svensk modell?” kap 2.8 samt i vårt remissvar på Hübinettutredningen, s 9 ff.
Det är lätt att dra paralleller till både moral panics- och risk amplification-teorierna.
Pyroteknikdebatten: skillnad på pyro och pyro
Att debatten kring fenomenet kunnat pågå med sådan intensitet i 25 år utan ett bättre underlag måste anses anmärkningsvärt. Graden av risk är trots allt helt avgörande för bedömningar av prioritet och proportionalitet.
Trots det har ett gediget underlag uppenbarligen inte behövts. Det tycks ha räckt att de flesta varit överens om vad supportrarna är för några, tillsammans med allmänt hållna resonemang om pyroteknikens risker. Jämför gärna med Goodes och Ben-Yahudas tredje kriterium: ”consensus”.
Fundera även över den emotionella investering som görs i debatten om ”maskerade bengalbrännare”, jämfört med andra återkommande problemområden i Sverige, exempelvis den andra stora pyroteknikscenen i Sverige: nyårsfirandet.
Enligt MSB:s statistik skadades runt 70 personer per år så allvarligt av pyroteknik 2020-2024, att de behövde sjukhusvård. Sju personer har avlidit i pyroteknikrelaterade incidenter sedan millennieskiftet, den senaste under 2025.
Men, i vilken typ av pyroteknikincidenter? När MSB daterade incidenterna under kalenderåret kunde nära 80% av fallen placeras i januari. Det vill säga i anslutning till nyår – då svensk medelklass, ofta påverkade av alkohol, bränner av pyroteknik i tätbefolkade områden. Och då fotbollssäsongen ligger nere.
Källa: Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB), hämtad 2026-05-26
Samtidigt har pyroteknik runt fotbollen inte inneburit ett enda dödsfall i Sverige, trots 25 års omfattande pyroteknikscen. Inget stöd finns för en omfattande, allvarlig skadehistorik. Ändå är det fotbollspyrotekniken som väcker krönikörernas och allmänhetens vrede och som står i centrum för ingripande förslag om lagskärpningar i statliga offentliga utredningar.
Med vokabulären från Goodes och Ben-Yahudas fjärde kriterium: debatten framstår som ”disproportional”.
“Vi” och “dom andra”
Att debatten får den här formen går dock att förstå. Nyårspyrotekniken är socialt accepterad och utförs trots allt av ”oss” – vanlig svensk medelklass. Det är ändå något annat än bengalbrotten. De utförs av ”dom andra” – de maskerade supportrarna. Av folkdjävlarna.
Det finns mer att säga om hur det här påverkar arbetet runt fotbollen. I del 3 diskuterar vi ämnet från ett vidare perspektiv.
