”Vårt intryck är att det finns två trender inom hockeyn, som är på väg att komma på allt tydligare kollisionskurs.”
Vi bjuder på en spaning om föreningsdemokratin i svensk ishockey, hockeyns växande supportersubkultur samt en jämförelse med fotbollen. Allt med utgångspunkt från turerna kring Leksands IF årsmöten under 2023.
ENABLE Sverige arbetar normalt främst med fotboll, men vi gör ett undantag här, efter att under hösten ha fått ett antal frågor om föreningsdemokratin i svensk ishockey. Frågorna kom från frilansjournalisten och Leksandsentusiasten Simon Holm Stålhandske. Fokus låg på just Leksands IF och deras diskussioner om så kallad ”speglad styrelse”, men i intervjuns senare del landade vi i en större spaning om utvecklingen i svensk hockey och en jämförelse med fotbollen.
Intervjun besvarades av Anders Almgren och Filip Lundberg Verendel gemensamt, med publicering i Idrottens Affärer som följd. Vi återpublicerar här våra fulla svar i något redigerad form:
Ni följde sommarens årsmötekaos i Leksand, om så på avstånd. Vad var era tankar och vad tar ni med er från allt? Det var ju en unik situation.
Några principiella frågor sticker ut. För det första var det förstås förslaget om speglade styrelser i förening respektive idrottsAB. Vi är inte inlästa på alla detaljer i Leksands fall, men det där är en relativt kontroversiell fråga, trots att det sägs vara vanligt inom hockeyn och finns inom fotbollen. Man kan tycka att förening och idrottsAB borde ha identiska intressen och uppdrag när idrottsAB:t kontrolleras av föreningen, men det är inte självklart. Notera dock att det inte behöver vara ett problem – men det kan vara det om inte den medlemsdemokratiska kulturen i föreningen, eller sporten som helhet, är stark.
För det andra reagerade vi på att valberedningen ansåg det lämpligt att gå fram med förslag på ledamöter vars valbarhet kunde ifrågasättas enligt stadgarna. Sånt bör man, anser vi, vara ytterst försiktig med. Även om man skulle kunna tänka sig ett scenario där föreningens medlemmar accepterar förslagen och inte en enda ifrågasätter, så är det bra att värna en kultur där man aldrig ruckar på de regler stadgarna anger. Har man skapat ett prejudikat att man kan bryta en av dess regler, vad blir då nästa steg? Det där är inte en sten man bör lyfta på.
För det tredje reagerade vi – positivt – på den aktiva medlemsdiskussion som frågorna utlöste. Vi uppskattade det faktum att medlemmarna reste sig, sa sin mening och agerade. Inom fotbollen har vi under 2023 gång på gång sett utmaningar för svensk medlemsdemokrati. Exempel är processen i ordförandevalet inom SvFF, den nyvalde ordföranden Reinfeldts bristande öppenhet i olika frågor, Förbundsstyrelsens hantering av VAR-frågan samt RF-ordföranden Karl-Erik Nilssons hantering av sitt mandat i Rysslandsfrågan inom UEFA. Och fotbollen är inte unik. I svensk idrott har vi de demokratiska strukturerna och organisationsformerna på plats, men vi behöver uppenbarligen arbeta med den demokratiska kulturen. Och ska kulturen förändras, så måste nog trycket komma från medlemmarna. Man kan se Leksandsfallet som ett uttryck både för problematiken och för hur den kan mötas.
Ett av valberedningens stora förslag var speglad styrelse. Ur ert perspektiv, vad kan vara risker/fördelar med speglad styrelse?
Vi ser frågan om speglad styrelse som principiellt rätt giftig, detta då det finns en glidning mellan de olika organisationsformernas respektive syften, intressen och kultur. Generellt vill vi hävda att AB:n brukar vara tydligare kommersiellt inriktade och mera teknokratiskt styrda, medan syfte och mål är mera sammansatta och idén om demokratisk styrning i medlemmarnas namn är mer grundad i ideella föreningar.
Med speglade styrelser finns en risk att man väljer styrelseledamöter utifrån behoven i idrottsAB:ts styrning. Det kan undergräva kompetensen kring de mjukare värden som finns inom föreningen. Exempel är förvaltandet av identitetsbärande symboler som klubbsköld, matchställ och färger, frågor som värderingar, traditioner eller allmännyttiga ideal (som ofta finns inskrivna i gamla föreningars stadgar och som blivit en del av föreningarnas traditioner) eller respekten för dialog och demokratisk förankring hos medlemmar och supportrar. Idén om en speglad styrelse bör därför inte drivas lättvindigt. Och oavsett hur man väljer att göra, så gladde det oss att frågan skapade diskussion inom Leksands IF.
Hur vanligt är det att ett årsmöte ajourneras så pass många gånger? Har ni sett det någon gång?
Vi har aldrig sett ett liknande fall.
Vad krävs för att föreningsdemokratin ska höjas på medlemmarnas, samt medias agenda?
I grunden handlar det nog om en folkbildningsinsats. Att folk – medlemmar och journalister – får en tydligare bild av vad en styrelse och valberedning har för uppgifter, vilka gränser för deras befogenheter som sätts exempelvis genom stadgar, samt hur man som medlem kan påverka. Om kunskapen kring det här ökar, så kommer fler kunna göra det medlemmarna i Leksand gjorde; bidra till vad de ser som en sund styrning av sin förening.
När det kommer till föreningsdemokrati, varför upplevs det som att fotbollen är så mycket längre fram än vad ishockeyn är?
En gissning är att det dels handlar om skilda historiska erfarenheter och dels om skilda kulturer mellan sporterna.
För det första: i början på 2000-talet började den internationella fotbollssupporterrörelsen reagera på avarter i ’club governance’ i Europa. Läskföretaget Red Bull gick fram som en köttkvarn med Salzburg. Efter ett infall från en ny ägare flyttades klassiska Wimbledon från London till Milton Keynes och upphörde att existera – och så vidare. Fotbollssupportermiljön i hela Europa förfärades.
När de svenska förbunden inom fotbollen och hockeyn agerade för att avreglera medlemsdemokratin 2009-2013, hade fotbollssupportermiljön därför fått en bild av vad som stod på spel. Vad förbunden ville göra, var att ta bort medlemmarnas möjlighet att säga ”nej” till det där. Av det skälet mobiliserades ett motstånd på gräsrotsnivå från 2011. Den kampen blev ett paradigmskifte – det lärde fotbollssupportermiljön både hur demokratisystemet fungerade och hur man kan driva sina frågor. Sedan dess har det funnits ett större engagemang i frågor om hur föreningar och förbund sköts. Även om vissa hockeyklubbars supportrar deltog i kampen genom läktarbanderoller och liknande, så blev mobiliseringen aldrig lika bred där – och graden av medvetenhet därmed lägre.
För det andra är de internationella kulturerna kring fotbollen respektive hockeyn väsensskilda. Vi uppfattar fotbollen som hårt grundad i en europeisk idrottskultur med förankring i klubbidentitet och lokalsamhälle, medan hockeyn är influerad av NHL och det nordamerikanska idrottssystemets mycket kommersiella kultur. Exempel på det senare är synen på NHL som en ligaprodukt, där klubbarna är franchiseenheter som kan byta namn och flyttas mellan städer utan principiell dramatik. Man ser spår av kulturskillnaden i svensk fotbolls respektive svensk hockeys utveckling de senaste decennierna. Med de olika kontextuella bakgrunderna är det inte så konstigt att fotbollsmiljön var tidigare på banan än hockeyn i demokratifrågorna.
Kan kaoset runt Leksands årsmöten skapa svallvågor och bidra med något positivt i framtiden?
Absolut. Erfarenheterna av 51%-striden visar att konflikt kan driva medvetenhet och vilja att påverka. Med det som utgångspunkt är det klart att en så här infekterad fråga, i en av de klassiska föreningarna inom svensk hockey, kan antas ha en liknande potential.
Man skulle kunna invända att 51%-frågan var nationell, medan Leksandsfallet vid en ytlig betraktelse kan ses som lokal. Är jämförelsen verkligen rimlig? Här ska dock två ”men” betonas:
För det första kan man se Leksandsfallet som ett uttryck för en växande, kulturell spänning inom svensk hockey. Vårt intryck är att det finns två trender inom hockeyn, som är på väg att komma på allt tydligare kollisionskurs. Å ena sidan har vi ovan nämnda amerikanska tradition, där man jobbar med ligavärden, strömlinjeformade klubbprofiler (de NHL-influerade klubbsymbolerna / smeknamnen som kom på 90-talet, synkade webbplattformar …), hård kommersialisering och en svag tradition av medlemsinflytande. Å den andra en allt tydligare trend mot att hockeypubliken värderar den europeiska idrottstraditionen med förankring i unik klubbidentitet och lokalsamhälle, samt den svenska medlemsdemokratiska styrningen. Om vi ska göra en spaning, så tror vi att svensk hockey går mot en uppgörelse mellan de här olika värdena. Om det stämmer, så kan Leksandsfallet få stor symbolisk betydelse för svenska hockeymedlemmars medvetenhet om sin egen möjlighet att påverka.
För det andra finns sedan 2020 en nationell hockeysupporterorganisation – Hockeysupporterunionen (HSU). Dess motsvarighet inom fotbollen, SFSU, har varit extremt viktig för medlemsdemokratisk kunskapsspridning över föreningsgränser. Om ovan nämnd spaning visar sig slå in, så kan man tänka sig att HSU kan få samma funktion – bidra till kunskapsöverföring mellan olika föreningars anhängare, samt fungera som en hub för konstruktiv medlemskamp och -aktivism. Även av det skälet kan alltså erfarenheterna i Leksand få betydelse på nationell nivå.
Nu arbetar ni främst med fotboll – men kan ni se orosmoln gällande föreningsdemokratin, 51-procentregeln inom hockeyn?
Ja. Medlemsdemokratin kan undergrävas främst på två sätt.
Dels formellt – genom försök att häva 51%-regeln och helt enkelt avveckla det demokratiska systemet. Här var som sagt både fotbollens och hockeyns förbundsstyrelser drivande parter 2009-2013, då de utan förankring motionerade till RF om avreglering. Motiveringen var att det skulle gynna elitskikten inom respektive idrott. Inom fotbollen slog medlemmarna tillbaka. Genom årsmötesbeslut om att försvara 51%-regeln i en lång rad elitföreningar, är det nu närmast omöjligt för förbundsstyrelsen att göra om samma trick igen. Men så vitt vi vet har samma sak inte skett inom hockeyn. När vi idag ser aktörer lyfta idén om en avreglering, så är det rätt vanligt att de har en koppling till svensk hockey. Det kan finnas skäl för hockeymedlemmarna att göra sin vilja klar genom årsmötesbeslut, om man vill förebygga nya försök.
Dels finns det kulturella hotet inom idrotten: att man visserligen stöttar demokratiregeln, men rundar dess ideal kulturellt. Inom hockeyn kan man som sagt se Leksandsfallet som ett exempel på det här; man kan se förslaget om den speglade styrelsen som ett försök att i praktiken införa en bolagskultur i föreningsstyrningen. Det är inte självklart att det skulle hända med speglad styrelse – men å andra sidan, om man inte förväntade sig en skillnad, så skulle man ju inte gå fram med förslaget.
För att runda av: inom både hockeyn och fotbollen tror vi att det förr eller senare kommer en ny ’show down’ om vad idrotten ska vara och för vem den ska vara. Vi baserar det på den internationella utvecklingstrenden mot allt hårdare kommersialisering av idrotten, tillsammans med en allt lägre medvetenhet i offentlig debatt om idrottens centrala roll i ett starkt civilt samhälle. Som motkraft finns en allt högre grad av medlemsdemokratisk medvetenhet på idrottens gräsrotsnivå. Om inget trendbrott sker på den ena eller andra sidan, så bör det förr eller senare leda till en ny konflikt. Och där kommer 51%-regelns vara eller icke vara åter stå i centrum.
Av just det skälet applåderar vi det aktiva agerandet från medlemsbasen i Leksands IF. Vi gillade vad vi såg – en påläst, konstruktiv och medveten medlemsaktivism. Varje sådant exempel är positivt både för idrotten och samhället i stort.
