Fotbollssäsongen 2026 har i Göteborg inletts med en polistaktisk skärpning, följd av en infekterad men förutsägbar konflikt. Taktiken är ny – men samtidigt ett i raden av exempel på vad som bara kan beskrivas som ett återkommande, dysfunktionellt mönster. Det börjar bli dags att lära av erfarenheten.
I gårdagens artikel belyste vi den debatt som uppstått i kölvattnet av Göteborgspolisens nya taktik under våren, varför kritiken är både hård och väntad – samt att läget försvagar legitimiteten i polisens arbete och därmed även riskerar att försvaga säkerhetsarbetets effektivitet.
I den här artikeln ska vi med Göteborgsexemplet som utgångspunkt zooma ut och belysa ett besvärande mönster i polisens arbete med fotbollen. Vi beskrev det redan i ”En svensk modell?” (kap 4) ifjol, men det förtjänar att lyftas igen eftersom Göteborgspolisen nu bidrar med ytterligare ett exempel på samma sak.
Ett återkommande mönster
Konflikten kring polistaktiken i Göteborg kretsar främst kring tre ”nyheter”:
- En betydligt större närvaro på klackläktarna.
- En klassificering av tre supportergrupper som kriminella nätverk.
- Beslut om vistelseförbud mot tio supportrar.
Flera faktorer gör förändringarna svårbegripliga. Exempel är att de sker efter två års positiv ordningstrend och samtidigt som debatten runt fotbollen allt mer handlar om organiserad brottslighet kopplad till agentnätverk och matchfixning. Taktiken har vidare lanserats i Göteborg men inte på andra håll i landet. Fotbollsorganisationerna har ifrågasatt förankringen, vilket får tolkas som att analys av lägesbild, problem och problemorsaker, prioriteringar av problem eller hot – alltihop är gjort ensidigt av polisen, utan dialog med fotbollen.
Resultatet är som sagt utmaningar i relationen mellan polisen och fotbollen, konflikt med supportermiljön, ifrågasättande även från andra delar av omgivningen – och energiläckage i säkerhetsarbetet.
Detta följer ett mönster vi sett upprepade gånger sedan 2019. En tillbakablick:
Den nationella strategin 2014-2017
I mitten på 2010-talet samlades bland andra fotbollen och polisen kring en nationell strategi, formaliserad i ett gemensamt dokument och bekräftad av samtliga medverkande parter.
Strategin angav en rad grundläggande arbetsprinciper och fokusområden för det gemensamma arbetet. Det signalerade även att man delade ansvaret och att alla parter såg samarbete som en central framgångsfaktor.
Strategin följde på några år av infekterade konflikter mellan aktörerna. Den bidrog till ett relativt lugn och en förbättrad samverkan. Ordningsutvecklingen tycks under perioden på generell nivå ha varit jämförelsevis god (lite mer i kap 1.2 och 4.8).
Polisprioriteringen 2019-2021: Villkorstrategin
När den nationella strategin löpte ut 2017, förnyades den emellertid inte. Som resultat tycks avståendet mellan parterna ha ökat – och tidigt 2019 gick polisen istället ensidigt fram med ett definierande vägval, som vi på sätt och vis tycks leva med fortfarande.
- 2019 lanserades Villkorsstrategin (i media ”Villkorstrappan”), med fokus på läktargruppers illegala pyroteknik. Strategin tillämpade åtgärder som träffade kollektivt – flaggförbud, kapacitetssänkningar på läktarsektioner – mot brott utförda av individer eller mindre grupper.
- Några år senare, 2021, avvecklades polisens Aktionsgrupp Idrott, som hade fokus på organiserad brottslighet runt idrotten (exempelvis matchfixning).
Den konflikt som Villkorsstrategin utlöste rasade i tre år, 2019-2021 (dock delvis pausad av pandemin) och kretsade i hög grad kring rimligheten i ”kollektiva bestraffningar”. Den ledde till den djupaste förtroendekris mellan polisen och supportermiljön som vi känner till (mer här).
Strategin avvecklades under 2022 efter omfattande kritik, men implementeringen av villkorsstrategin och nedläggningen av Aktionsgrupp Idrott pekade tillsammans ut polisens fokus. Pyroteknik och oregerliga läktaraktörer var högre prioriterade än matchfixningsnätverk eller kriminell agentverksamhet.
Svag samverkan, upprepade konfliktdrivande utspel
Åren efter pandemin – 2021-2023 – drabbades europeisk och svensk fotboll av ett försämrat ordningsläge. Läktarmiljöns förmåga till självkritik och självsanering var påtagligt svag.
I den infekterade debatt som följde var det emellertid inte bara usla läktarbeteenden som ledde till kontroverser. Man skulle dessutom hantera de svårt ansträngda relationerna efter villorskonflikten. Det låga ömsesidiga förtroendet underhölls även genom nya polisiära utspel. Exempel:
- Sommaren 2023 uttalade Per Engström, med ansvar för idrotten vid polisens Nationella Operativa Avdelning (NOA), att polisen vill jobba för livstidsavstängningar som ett tänkbart svar på inhopp på planen. Livstidskonsekvenser är mycket ovanliga i svensk rättstradition – det förekommer främst i sammanhang som mord eller terrorism.
- Vintern 2023/2024 kommunicerade polisen att fotbollen tappat kontrollen över 22 matchevenemang, något som ledde till infekterade meningsutbyten då fotbollen ifrågasatte påståendet (senare med stöd inifrån polisen). Samtidigt talades det allt mer om behovet av att bryta matcher vid större störningar.
- Hösten 2024 gick NOA ut med att matcher borde brytas när grupper maskerar sig på läktarna. Maskering sker främst vid pyroteknikanvändning. Knappa tre år efter Villkorsstrategin diskuterades alltså på nytt kollektiva åtgärder som svar på juridiskt sett ringa brott. Utspelet förnyades inför säsongen 2025.
- Hösten 2025 formaliserades förslaget genom planerna på ”maskeringsvillkor” – polisen skulle ange det som ett villkor i sina tillstånd för match. Myndigheten tvingades backa efter omfattande kritik, men säger sig fortfarande diskutera metoden.
Och våren 2026 har alltså Göteborgspolisen lanserat en taktik med svag förankring och en uppskruvad nationell debatt som följd. Vid varje tillfälle, men i olika hög grad, har utspelen inneburit oreda i relationer, förnyad friktion och infekterad debatt.
Mönstret
Kontroverserna är med andra ord återkommande. De följer ett likartat mönster.
- Efter 2017 tycks polisen anse att de arbetar bättre själva än i samverkan med fotbollen, när det gäller strategiska analyser och vägval.
- Utspelen kretsar i regel kring åtgärder, medan förutsättningar som lägesbild, problemorsaker och prioriteringar tas för givna.
- Åtgärder som träffar hela kollektiv lyfts återkommande som rimliga och proportionerliga på ett sätt som är ovanligt på andra områden i samhället.
- Läktarbrottslighet som i juridisk mening är ringa ges oproportionerligt mycket uppmärksamhet, till synes på bekostnad av andra områden.
Vid snart sagt varje tillfälle har resultatet blivit konflikt med fotbollen och en försvagad legitimitet för Polismyndigheten och dess arbetsmetoder, både inom läktarsubkulturen och bland fotbollspublik i bredare mening. Vid flera tillfällen har omfattande kritik riktats mot myndigheten även från andra aktörer, exempelvis politiken.
Poängen är: det är nästan aldrig lugnt.
Ta in det. Vi har inte på flera år arbetat under en längre tid inom ramen för en sansad, stabil och kontinuerlig samverkanskultur.
Exkluderingsstrategin
I sammanhanget måste ett instick göras om Exkluderingsstrategin. Strategin togs fram under 2022 för att ersätta “Villkorstrappan” och brukar hyllas från både polisen och fotbollen. Den kan bara förstås mot bakgrund av de tre åren av villkorskonflikt och kritiken mot vad som sågs som ”kollektiv bestraffning”. Vad Exkluderingsstrategin främst innebär, är nämligen att man beslöt att den mycket grundläggande rättsstatliga idén om individuell lagföring, även bör gälla runt fotbollen.
Det var förstås positivt. Men givet utvecklingen de senaste åren, börjar det bli dags att diskutera dess övriga innehåll. Ett kunskapsbaserat arbete brukar även beskrivas som baserat på en balans mellan repressiva och normativa (dialogbaserade) metoder, det brukar styras av underlagsbaserade behovs- och proportionalitetsbedömningar och så vidare.
Givet ovan beskrivet mönster, är det verkligen vad vi sett de senaste åren?
Ett återkommande mönster
Sett utifrån ett längre perspektiv tycks taktiken i Göteborg hur som helst vara en fortsättning på det vägval som gjordes runt 2018, efter att den nationella strategin löpte ut. Läktarstörningar prioriterades då framför organiserad brottslighet kopplad till exempelvis matchfixning. Polisen valde att i fortsättningen i högre grad göra sina analyser och strategiska vägval ensidigt; nära samverkan med fotbollen prioriterades ned.
Utspel enligt likartad logik har sedan dess gjorts vid upprepade tillfällen, med likartat resultat. Gång på gång har utspel gjorts eller strategiska / taktiska förändringar genomförts, utan föregående förankring med fotbollen. Resultatet har blivit störda relationer, offentlig konflikt och att fokus och energi riktats mot krishantering snarare än utveckling av arbetet.
Det här är onödigt. Som vi sa i del 1 och visade i “En svensk modell?”, forskning och erfarenhet visar tydligt hur parterna på principiell nivå bör arbeta. De sociala mekanismer som ligger bakom god ordning i en folksamling eller kulturell miljö, eller som tvärtom orsakar motsatsen – oordning, destruktiva normer, störningar – är mycket komplexa. Ingen enskild aktör kan ensamma vare sig förstå, analysera eller arbeta med dem.
Av det skälet måste intressenterna runt fotbollen samverka, om målet är en långsiktigt förbättrad ordningstrend.
Vi har nu sett samma mönster upprepas gång på gång i olika former och i olika hög grad sedan 2019. Under drygt sju år, har perioderna av lugn, stabil samverkan varit påfallande få och korta. Arbetet för säkerhet och trygghet drabbas. Polisens legitimitet urholkas inom en av landets stora ungdomsrörelser.
Det är helt enkelt det hög tid att lära av historien nu. Det är hög tid att på allvar se över formerna för samverkan mellan polisen och fotbollen. Om inte ansvariga kan göra det trots kunskapsunderlag och erfarenhet, så är det kanske dags att politiken på allvar tar taktpinnen i frågan?
