Raketer skjutna mot läktare. Bangers. Airbombs. Och påtaglig tystnad från supportermiljön. Samtidigt går ”Hübinetteutredningen” mot sin slutspurt. De senaste Allsvenska omgångarna ger, tillsammans med landslagsuppehållet, ett välbehövligt tillfälle för reflektion kring supporterkulturens förmåga till självdistans.
Vi gör ingen hemlighet av att vi uppskattar den expressiva och spontana läktarsubkulturen runt svensk fotboll. Men den här texten handlar inte om det.
Ibland måste ”vänner” våga vara obekväma. Det här är ett sånt tillfälle.
Vad är ”ansvar”?
När supporterkulturen är under tryck, när krav reses på ”hårdare tag” och den ena eller andra repressiva åtgärden, då ropas det ofta på balans, dialog och ”frihet under ansvar” från supporterkulturens företrädare. Läktarnas röst är stark i de sammanhangen. Men ansvarstagande är inte bara ett ord, det är något som måste levereras med. Och det kan ha olika utseende.
Det kan handla om faktisk självsanering av extrema beteenden; att individer eller grupper som ligger bakom dem, själva funderar över vad de kan förändra.
Det kan även handla om en öppen diskussion om vilken läktarkultur man vill ha, vilka beteenden som är okej och vilka som inte är det. Dels för att nå oorganiserade supportrar – de man inte når genom interna nätverk – och dels för att visa för omgivningen att man åtminstone försöker. Det sista är särskilt viktigt om man ofta har en hög svansföring när det gäller kritik av andra aktörer: polisen, Förbundet, media. Och den typen av kommunikation får man nog anse är en av svensk supporterkulturs paradgrenar.
Båda delar är viktiga om man vill att supporterkulturen ska tas på allvar som en seriös intressent utanför den egna bubblan. Och sett till nuläget är just det mera relevant än på länge.
Bakgrund: svagt ansvarstagande och regeringsutredning
Men hur har det sett ut de senaste åren? Har svensk supporterkultur visat prov på ansvarstagande? Vi gör en tillbakablick:
Villkorskonflikt och massivt stöd
Ni känner till det. 2019-2021 rasade villkorskonflikten (exempel från hösten 2019), efter att polisen lanserat en strategi som var sällsynt fri från kunskapsunderlag, proportionalitet och differentiering. Kritiken blev massiv från en hårt mobiliserande supporterrörelse. Men den fick även stöd från fotbollsorganisationer, media, politiken och till och med röster inom polisen. Det är tveksamt om vi någonsin sett ett lika brett stöd för en levande läktarkultur som då.
Negativ ordningstrend
Men ungefär samtidigt som en förändring av strategin förbereddes hösten 2021, släpptes pandemirestriktionerna. Resultatet blev en publikboom, men även ett kraftigt försämrat ordningsläge i förhållande till före pandemin. Och nu var reaktionerna från supportermiljön minst sagt tama. Förmågan eller viljan att diskutera missbeteenden som våld på arenor, bengaltennis eller bangers var anmärkningsvärt begränsad. Kritiken mot supporterrörelsen växte.
Vi och flera andra aktörer varnade för det: supporterkulturens oförmåga att självsanera – eller ens diskutera – de värsta uttrycken för ordningsstörningar under perioden 2021-2023, skulle få konsekvenser (exempel här och här). Tar inte läktarna ansvar, så kommer någon annan ta i det.
”Hübinetteutredningen”
Mycket riktigt: i december 2023 fattade regeringen beslut om en utredning av huvudsakligen repressiva åtgärder för att få stopp på den negativa trenden. Slutsatserna ska presenteras i mars 2025.
Vi vet inte vilka förslag utredningen kommer presentera. Men utredarna ska bland annat studera hur man arbetar i ”jämförbara länder”. Exempel på repressiva verktyg som finns i de som namnges är tioåriga avstängningar vid allvarliga brott (dagens svenska tak är tre år), stormatcher utan bortasupportrar och liknande. Med ett halvår till deadline sitter utredarna rimligen och filar på förslagen nu.
Räkna med att de bevakar ordningsutvecklingen runt svensk fotboll noga.
Ett bättre 2024 – men med bakslag
I början på 2024 kom äntligen ett brett upprop om ansvarstagande från en lång rad ultrasgrupper. Vi själva hoppades det skulle vara början på en vändning. Uppropet, hotet från Hübinetteutredningen, en allmänt högre grad av ansvarstagande på läktarna – tillsammans hade det effekt. Ordningsläget har varit betydligt bättre under 2024 än de föregående åren.
Tyvärr innebar de senaste omgångarna dock ett bakslag: raketer mot motståndarläktare (!) i Landskrona, eldade souvenirer och sex rapporterade bangers vid Stockholmsderbyt på Strawberry, utskjutande pyro och en banger i Göteborgsderbyt, utskjutande pyro inklusive airbombs (eller motsvarande) från bortaläktaren i Norrköping.
Ifjol skedde några av de mest högprofilerade incidenterna i de två sista omgångarna. Det här är med andra ord ordentligt oroande inför årets säsongsavslutning. Året summeras efter 30 omgångar – och vi har inte råd med en upprepning av vad som hände i slutet på 2023.
Obalanserad kommunikation och förlorat stöd
Trots det har vi, två veckor senare, fortfarande inte hört mycket från de annars snabbt mobiliserande supporteraktörerna. Inga påminnelser om vårens upprop. Inga ifrågasättande av bangers, med hänsyn till de ändå väldokumenterade skador bangers resulterat i tidigare (exempel här, här och här). Inga resonemang om vad det kan leda till i termer av repressiva förslag i vårens utredning.
Annat är det som sagt när andra aktörer upplevs gå bort sig. Vi har sett det gång på gång, till och med under 2021-2023, då ordningstrenden var tydligt negativ men utspelen om eget ansvarstagande i hög grad lös med sin frånvaro.
Mobiliseringen mot villkorsstrategin (exempel här, här, här och här). Kritiken mot SvFF i VAR-frågan sommaren 2023 (exempel här och här). Reaktionerna efter filmerna på polisinsatsen i samband med Jönköping-Helsingborg sensommaren 2023. Åtgärder efter polisens och MTR:s agerande i Stockholms tunnelbana hösten 2023. Utspel om väskförbudet i år. För att inte tala om reaktionerna efter att SvFF:s remissförslag publicerades i höstas (exempel här, här, här …).
Exemplen är slumpmässigt valda och valen speglar främst hur lätta länkarna var att hitta; avsikten är inte att peka ut enskilda aktörer. I sak ställer vi dessutom ofta upp på innehållet i de enskilda utspelen. Men svansföringen mot ”etablissemanget” behöver motsvaras av åtminstone någorlunda samma hållning kring den egna kulturen. Och skulle vi leta efter den typen av utspel … ja. Exemplen finns, men vi skulle få jobba hårdare.
Det här är ett reellt problem för supporterkulturens trovärdighet som kollektiv. Ingen utanför den subkulturella bubblan kan ta en aktör på allvar, som upprepade gånger är så hård i tonen mot andra intressenter runt fotbollen, men samtidigt är så påtagligt svag när det gäller att lyfta egna tillkortakommanden.
Det här är dessutom inget nytt; som exempel stod den kommunikativa balansen i centrum för våra rekommendationer till SFSU både 2021 och 2019, då vi diskuterade hur vi skulle kunna lämna villkorsstrategin bakom oss.
Resultatet är hur som helst bedrövande. Jämför stödet för supporterkulturen 2019, med opinionen idag. Det är som natt och dag. Blir det strid om utredningen i vår, så riskerar supportermiljön att stå ensam på ett helt annat sätt än 2019.
Det är något supportrarna själva valt genom bristen på ansvarstagande.
Våga diskutera problematiska beteenden …
Det här är något supporterkulturen behöver ta tag i omgående, för sin egen skull. Det handlar både om att försvara den svenska, expressiva läktarkulturen och att värna om läktarkamraternas säkerhet. Och för tydlighetens skull: när vi säger att supporteraktörer bör våga prata öppet om vad som är okej och inte, så menar vi inte ”fördöma”. Det handlar om att sakligt diskutera och informera. Våga ta ett snack, låt taket vara högt, ta ansvar för de interna normerna.
… för att det funkar
Det viktigaste skälet är att det funkar. Vårens ultrasupprop är ett positivt exempel; det är helt säkert en delförklaring till att läget varit bättre i år. Glöm inte att uppropet även når supportrar som inte deltar i direktsamtalen mellan organiserade supportrar.
Ta bangers som exempel. Ofta används de av ungdomar som inte är organiserade. Många av dem nås inte av diskussioner i interna nätverk – de vet inte vad den organiserade supporterkulturen tycker och kan inte läsa av dess normativa gränser. Det är ett av skälen till att det är så viktigt att läktaraktörerna själva kommunicerar. Som ultrasgrupperna gjorde i uppropet.
… för att visa att man är en legitim part vid bordet
Ett annat skäl att bli bättre på att öppet diskutera normativa gränser för läktarbeteenden, är att omgivningen behöver se det. Det kan låta löjligt, men det är samma logik som ENABLE Sverige använder när vi diskuterar polismetodik, exempelvis villkorsstrategin:
Det handlar om legitimitet. Om att uppfattas som saklig, balanserad och rättvis.
Supportermiljön vill ha en röst ’vid bordet’ i svensk fotboll; notera exempelvis kritiken när inte SFSU var vidtalade i samband med remissförslaget från SvFF. Men på samma sätt som polisen behöver värna legitimitet för att kunna samagera med folksamlingar på ett konstruktivt sätt, behöver supportermiljön fundera över sin legitimitet för att bli tagna på allvar när det gäller exempelvis utformning av lagar och regler.
Supporterrörelsen kan inte bara agera som subkultur. Det är priset för att vara med och påverka.
Det finns med andra ord lite att fundera över för svensk supporterkultur hösten 2024. Men framför allt finns två konkreta saker att ta tag i:
Undvik de mest ifrågasatta läktaruttrycken, med start i årets avslutande fyra omgångar. Och våga ha lite högre i tak i diskussionen om läktarnas normer.
Vem utanför den innersta kretsen ska annars kunna ta supporterrörelsen på allvar?