Perspektiv

Förslag om nationell samordnare: kommentarer

Härom veckan gick Socialdemokraterna ut med ett förslag om att tillsätta en nationell samordnare ”för supporterkultur och polissamverkan för att samla arbetet mellan polis, myndigheter, förbund, klubbar och supporterorganisationer”. Vi kommenterar.

 

Man kan fråga sig varför politiken ska lägga sig i samverkan mellan fotbollen och polisen? Det är väl aktörernas sak att lösa? Tanken är begriplig, men det finns en kontext att ta hänsyn till.

 

Förslaget

Vi uppfattar förslaget som ett stöd till en mera fungerande och långsiktig samverkan mellan fotbollen och polisen, där parterna gemensamt analyserar, prioriterar och planerar insatser mot problem. Därtill en politisk markering om riktning.

Fokus gäller både problem kopplade till supporterkulturen och till infiltration inom fotbollen kopplad till organiserad brottslighet som matchfixning eller kriminella agentnätverk.

Tanken är att en politiskt tillsatt samordnare ska kunna bidra till en mer stabil och systematisk samverkan mellan parterna.

 

Bakgrund

Relationen mellan fotbollen, polisen och supportermiljön har under våren åter ställts på sin spets genom en ny offensiv taktik från Göteborgspolisen. Fotbollens aktörer som SEF och Göteborgsklubbarna ifrågasatte samverkan och kommunikation från polisen; de var inte förberedda på upptrappningen.

Det här är emellertid inte unikt. Tvärtom är det ett återkommande mönster sedan runt 2018. Gång på gång har liknande beslut eller utspel gjorts, som ansträngt relationerna och gjort att fokus riktats mot konflikt och krishantering snarare än utveckling av det gemensamma arbetet.

 

Konsekvenser av utspelen

Följden av den här typen av utspel är i regel olika grader av konflikt. Metodiken ifrågasätts utifrån principer om exempelvis behov och proportionalitet. I de allvarligare fallen – som exempelvis den vi ser i Göteborg nu – börjar aktörer utanför den innersta kärnan av supportrar ifrågasätta arbetsmetoderna. Legitimiteten hos ordningsaktörer och deras metoder undergrävs.

Det här är något både forskning och erfarenhet visar att man bör undvika, eftersom det försvagar ett effektivt säkerhetsarbete. Vi sammanfattade ifjol kunskapsläget i rapporten ”En svensk modell? En väg framåt för arbetet med fotbollssäkerhet”.

Man ska dessutom minnas att svensk supporterkultur är en av landets största ungdomsrörelser. Naturligtvis måste man agera för att läktarmiljön ska var säker, trygg och en plats där exempelvis inte rekrytering till kriminella nätverk förekommer. Men det finns även en risk i undergrävt förtroende för polisen. Om tusentals unga svenskar i fotbollssammanhang får ett negativt första möte med ordningsmakten, så kan det få negativa effekter för polisens legitimitet som går långt bortom fotbollsmiljön.

Ämnet är därmed viktigt från ett brett perspektiv – och därmed en rimlig fråga att adressera från politisk synpunkt.

 

Nationell samordnare: utmaningar och framgångsfaktorer

Man ska dock ha klart för sig att tillsättning av en nationell samordnare inte är ett magiskt trollspö. Det blir inte automatiskt bra för att en sådan tillsätts. Sannolikt finns en del att lära av perioden 2014-2015, då två sådana faktiskt var tillsatta.

Det finns förmodligen skäl att gräva djupare i frågan, men utan vidare analys kan åtminstone följande sägas vara avgörande för att förslaget ska få positiva effekter:

  • Den person som utses måste vara accepterad och åtnjuta förtroende både inom fotbollen och Polismyndigheten.
  • Personen behöver vara lojal mot uppdraget – förstärkt samverkan – och kunskapsunderlaget, inte mot den ena eller andra parten.
  • Personen behöver ha en grundläggande kunskap om respektive sida och kunna navigera de formella och sociala nätverk som påverkar respektive part.

 

Enable Sveriges hållning

Enable är positiva förslaget till om en nationell samordnare, givet hur inkonsekvent och känslig samverkan har varit sedan den Nationella strategin löpte ut efter 2017. Parterna behöver uppenbarligen stöd.

Vi är dessutom positiva till att politiken pekar ut en riktning för arbetet, både genom regeringens regleringsbrev inför 2026 och genom det här förslaget.

Men man ska vara medveten om det: den eventuella framgången för förslaget om nationell samordnare, avgörs i mycket hög grad under processen då man väljer och förankrar den aktör som ska axla rollen.

Här måste polisen och fotbollen båda ges mycket stort inflytande.