I den här serien har vi diskuterat hur tonläget i offentlig debatt kan påverka vårt tänkande och leta sig hela vägen in i professionellt beslutsfattande. Vi har gett exempel på hur det kan se ut inom fotbollen, men i denna avslutande del tar vi ett bredare grepp på konsekvenserna.
(Den här serien tar avstamp i vårens fotbollsdebatt med centrum i Göteborg samt i kapitel 4 i vår rapport ”En svensk modell?”. Det här är den avslutande del 3).
I den här seriens första delar (del 1 och del 2) har vi diskuterat vad man kan beskriva som en strukturell förutsättning för mänskligt tänkande och handlande. Vi är alla i någon mening känslostyrda. Enkelt uttryckt:
- Vårt tänkande och våra känslor påverkas av hur vi pratar om saker, exempelvis i offentlig debatt eller på sociala medier.
- Offentlig debatt är inte ”objektivt neutral”, den drivs mer av enskildheter som bryter igenom mediabruset och engagerar folk känslomässigt, än av nyanserade övervägningar.
- Debatten kring vissa grupper eller fenomen kan ibland kontinuerligt uppvisa en tydlig, negativ slagsida; det studeras inom samhällsvetenskaplig medieanalys bland annat under termen moral panics (se del 2).
- Detta påverkar ibland professionellt beslutfattande hos lagstiftare, myndigheter eller exempelvis fotbollsorganisationer.
Kraften i fenomenet är uppenbart för alla som följer politiska eller andra debatter på sociala medier. Delar av det syns utan tvivel exempelvis i supporterdebatten på X. Men det kan alltså även påverka institutionellt beslutsfattande.
I del 3 ska vi ge exempel på hur det fungerar och mera tematiskt på konsekvenserna i fotbollssäkerhetsarbetet.
Hur påverkar det beslutsfattandet?
Grundtanken är alltså att en slagsida i den allmänna debatten, kan ha ingripande påverkan på perception och uppfattningar även bland beslutsfattare. Det handlar dock inte om att ”enskilda individer agerar oproffsigt”. Mekanismen är kollektiv.
En förstärkande aspekt kan vara arbetets organisering. Denna innebär att diskussioner ofta förs i stängda, homogena grupper – en styrelse eller ledningsgrupp – med en begränsad kunskap om den miljö man pratar om. Över tid kan missuppfattningar eller felaktiga antaganden förstärkas inom gruppen. I slutändan kan det leda till beslut, som aldrig skulle ha fattats om man exponerat sig för perspektiv från utomstående aktörer.
Det är det här vi menar med att säkerhetsarbetet runt fotbollen ibland är känslostyrt. Notera dock att det inte handlar om en svartvit dikotomi. Arbetet är inte ”antingen känslostyrt eller rationellt”. Det är både och.
Vissa beslut i vissa frågor påverkas av narrativ och kollektiva emotioner. Men det finns skäl att anta att påverkan är starkare än många tror.
Olika typer av effekter
Så, vad kan det här få för praktiska effekter? Vi listar några teman, som vi fördjupar nedan:
- Överdrivet fokus; fokus på supportermiljö och läktarproblem kan övervärderas i förhållande till andra utmaningar.
- Beslutsunderlag försvagas; lägesbild, problemorsaker och synen på verksamma åtgärder kan vinklas eller missförstås.
- Analys och prioriteringar påverkas; omvärldsanalys kan försvagas och proaktiva åtgärder utebli, eftersom emotionellt laddade fenomen som pyroteknik prioriteras.
- Beslut påverkas; strategier, taktiska grepp eller enskilda åtgärder riskerar att tappa kontakt med kunskapsunderlag och nyanserad analys.
- Försvagad samverkan; återkommande konflikter och relationskriser försvagar parternas gemensamma arbete och undergräver arbetets effektivitet.
Fokus; läktarproblematik överbetonas
Accepterar man att man kan applicera teorin om moral panics på debatten om supporterkultur, så finns det skäl att fråga sig om inte läktarproblematiken övervärderas i förhållande till andra samhällsfenomen. Precis det här är en av poängerna med Cohens resonemang om ”folk devils” i boken ”Folkdevils and Moral Panics” (se del 2).
En vanlig motivering till återkommande fokus på läktarproblematik, främst pyroteknik, är att ”man inte kan acceptera att brott begås”. Men i samhället begås brott som inte beivras hela tiden. Några exempel: Fortkörning och vissa typer av nyårspyroteknik (i båda fall med dödsfall som följd). Oprovocerat våld, drogförsäljning och drogvåldtäkter i krogstråken eller på nattklubbar och festivaler. Inbrott i hem eller i småföretagares verkstäder eller lagerlokaler. Orsakerna kan variera; resursbrist, svårigheter att utreda eller liknande. Men att brott begås som inte beivras är uppenbart. Det handlar inte om att ”acceptera” något.
Skillnaden är att pyroteknik och maskerade unga män syns och retar folk.
Så, är det konstanta fokuset på kampen mot läktarproblematiken verkligen rimlig? Notera att pyrotekniken (och maskering) är det enda vanliga mängdbrottet, att frågan kännetecknas av svagt stöd för allvarliga skador (del 2) samt att fotbollen noterar höga trygghetstal och långsiktigt positiv ordningsutveckling kring arenorna (del 1).
Kan något av intresset förklaras av mekanismerna kring moral panics? Fundera åtminstone på det.
Utblick: ”Den engelska modellen”
De emotionellt styrda mönstren framträder ännu tydligare i den brittiska kontexten, där kampen mot ordningsstörningar runt fotbollen omfattar fem-sex decennier och är mera grundligt studerat än här. Mönstret är återkommande:
En kontroversiell incident. En indignerad offentlig debatt. Krav på åtgärder. En offentlig utredning präglad av debatten. Strikt lagstiftning. Repeat.
Över tid har ett mycket repressivt juridiskt system utvecklats, utan att det självklart gynnat säkerheten i Storbritannien. Naturligtvis har åtgärder införts som bidragit till en positiv utveckling, men samma ordningstrend har noterats även i Skandinavien utan samma grad av repressiva åtgärder. Från forskningen har delar av det fotbollsrelaterade juridiska systemet i Storbritannien ifrågasatts hårt, både sett till effekter och dess proportionalitet.
Kopplingen mellan detta och ”moralpaniken” i den brittiska debatten, illustreras av sociologen Steve Redheads beskrivning av delar av den brittiska fotbollslagstiftningen: han myntade i sammanhanget begreppet ”panic laws”. Han menade att vissa av de juridiska reformer som genomförts varit panikartade åtgärder ägnade att möta allmändebattens krav på ”att göra något”, snarare än genomtänkta svar på en specifik problematik.
För mer om ”den engelska modellen”, se här och här.
Försvagat beslutsunderlag
En värderande tonalitet kan även speglas i offentligt beslutsunderlag, så som offentliga rapporter och liknande. På det viset sprids i så fall samma normativa ton även i interna diskussioner inom exempelvis myndigheter.
I del 2 nämnde vi Hübinetteutredningens långtgående, repressiva lagförslag mot pyroteknik som exempel. Förslagen backades upp med en svag argumentation för pyroteknikens risker och därmed en tveksam argumentation för proportionaliteten i lagförslagen (mer i vårt remissvar).
Fler svenska utredningar
Perspektivet breddas i kapitlet ”Att hantera pöbeln – bilden av supportrar i offentliga rapporter” från antologin ”Rivalitet och samverkan” (2017). I det gick Mathias Henriksson, med bakgrund inom offentlig förvaltning, igenom den bild av supportrar som förmedlats i offentliga rapporter sedan 1980-talet. Det handlade om två BRÅ-rapporter från mitten på 80-talet respektive 2008, de stora SOU-rapporter som Eriksson och Dellså skrev 2012/2013 samt de nationella samordnarna Rosmarie Frebrans och Agneta Bloms respektive slutrapporter från 2015 och 2016. Så, vad hittade han?
Det fanns undantag, men Henriksson noterade bland annat ett återkommande perspektiv där supporterkulturen beskrevs som ”dom andra” – i vissa sammanhang rent av som ”en pöbel som ska hanteras”. Det fanns i flera fall en tydligt värderande bias i texterna. Det vore orimligt att tro att det inte påverkar.
Analys och prioriteringar
En av de värsta effekterna av att debatt och arbete ofta är känslostyrt, är vad man som följd inte gör. Med allt fokus styrt av irritation mot bengaler och maskering, riskerar man att missa en lugn och saklig allmän- eller omvärldsanalys.
Vilka andra utmaningar eller hot finns i supportermiljön? Vilka kan morgondagens hot vara? Vilka proaktiva metoder kan sättas in?
Några exempel som vi hävdar har fått för lite utrymme:
- Drogproblematik: I delar av supportersubkulturen finns en utbredd drogliberalism och ett normaliserat droganvändande. Det är i grunden ett utbrett samhällsfenomen, men det blir ett fotbollsansvar när det dyker upp i fotbollens unga subkultur.
- Infiltration av extrempolitik: Det talas allt mer om risken för högerextrem politisering av supportermiljön. I Sverige har vi varit förskonade från det här sedan 90-talet, men en omvärldsanalys illustrerar riskerna; det är vanligt på kontinenten (ex här och här).
- Infiltration av organiserad brottslighet: Enable Sverige har i flera år talat om risken att exempelvis drognätverk infiltrerar supportermiljön. Igen, en omvärldsanalys illustrerar risken. Få som kan svensk supportermiljö tycks anse att Sverige är nära en kontinental nivå ännu, men det finns förmodligen skäl att agera proaktivt.
Samtliga de här potentiella utmaningarna kräver rimligen samordning mellan myndigheter, fotboll och supportermiljö, samt framför allt medvetenhet och planering. Men fokus på pyroteknik tillsammans med återkommande konflikt och polarisering, undergräver både samtal, analys och gemensamma förebyggande åtgärder.
Åtgärdsbeslut
Liksom i det brittiska exemplet, leder vinklade underlag och försvagad analys ibland till problematiska utspel eller åtgärdsbeslut även i Sverige. Vi gav flera exempel i ”Dags att lära av erfarenheten”, men för att ta ett par:
- Villkorsstrategin 2019-2021: 2019 lanserades Villkorsstrategin, med fokus på illegal pyroteknik. Strategin präglades av åtgärder som träffade kollektivt – flaggförbud, kapacitetssänkningar på läktarsektioner – mot brott utförda av individer eller mindre grupper, något som står i bjärt kontrast mot forskningens rekommendationer om hantering av folksamlingar.
- Maskeringsvillkoret 2025: I höstas fattades beslut om införande av ”maskeringsvillkor” – polisen avsåg genom villkorsgivning kräva att matcher avbröts vid maskering på läktarna. Beslutet kritiserades för att vara oproportionerligt och myndigheten tvingades backa, men först efter flera veckors het debatt.
Möjligen har samma sak spelat roll i Göteborg under våren, framför allt i fråga om polisens klassificering av tre supportergrupper som kriminella nätverk.
Konflikt, relationskris, undergrävd legitimitet
Vid varje uttalande eller åtgärd som inte tycks följa praxis i jämförbara sammanhang, som inte tycks proportionerliga eller förankrade i ett rimligt kunskapsunderlag, så ökar misstro och polarisering. Detta undergräver ordningsaktörernas legitimitet, försvagar samverkan och gemensamma åtgärder och minskar ansvarstagande i den supportermiljö som man vill påverka i positiv riktning. Ingen gynnas.
Problemet – och lösningen
Med det är det dags att avrunda den här serien. Vad vi velat belysa är hur stor påverkan kollektiva känslor har på perception, uppfattningar och beslutsfattande både i allmändebatt och i arbetet runt fotbollen. Här finns en skevhet.
Alla ”vet” att ultras bild av exempelvis säkerhetsläge eller polisens arbete är ”känslostyrt” – färgat av subkulturens interna normer och diskurser. Men samma sak gäller alltså alla. Problemet är att de flesta inte är medvetna om hur stark den påverkan är, eller hur skev den kan vara.
Det är då effekten av diskursiva strukturer är som starkast.
Tillsammans med arbetsområdets komplexitet, skapar det här en negativ, moraliserande slagsida om supportermiljön även i fackdiskussioner; inom myndigheter, media och klubbledningar. Återkommande rop på ”hårdare tag” blir en naturlig lösning. Det känns rätt.
Det här beror inte på enskilda aktörers bristande kompetens. Det beror på hur arbetet organiseras. När lägesbild formuleras, problemorsaker analyseras, när prioriteringar och åtgärder diskuteras – då behöver parterna varandras kunskap och perspektiv. Ingen kan ensam träffa rätt i ett så komplext och känslostyrt landskap som fotbollens.
Läs gärna mer om hur det kan hanteras i kapitel 6 i ”En svensk modell?”.
