Det mullrar i svensk hockey. Är det dånet av ett demokratiskt paradigmskifte vi hör – stunden då hockeyns medlemsbas slutligen inser makten de sitter på, men sällan nyttjat? Vi ger perspektiv på utvecklingen.
Vi rör oss inte så ofta inom hockeyns domäner, men nu är det dags igen. Så här i semestertid bjuder vi på en längre sommarläsning i form av en krönika om demokratikulturen inom svensk ishockey – och vad som kan vara ett paradigmskifte motsvarande det vi såg inom fotbollen i samband med 51%-bråken 2011.
De senaste dagarna har inte mindre än fyra SHL-klubbar klubbar fattat principiella årsmötesbeslut mot ett avtal mellan Svenska Hockey Ligan (SHL) och företaget Red Bull.
Supporter- och medlemsmiljön i hockeyn mobiliserade under våren, med Svenska Hockeysupporterunionen (HSU) som plattform. En vandringsmotion spreds, med uppmaning om inskickande av motioner i de olika SHL-föreningarna mot avtalet med Red Bull.
Resultatet är påtagligt. Motioner skickades enligt uppgift in i elva SHL-föreningar. Den röstades dessutom igenom på flera håll: Luleå, Färjestad och Djurgården (ex här och här) gick så långt att man vill arbeta för ett hävande av befintligt avtal. Frölunda intog en lite mer moderat hållning och vill låta befintligt avtal löpa ut, för att därefter arbeta för att inte förlänga avtalet.
Elva motioner, fyra beslut – i en grupp om SHL:s fjorton föreningar. Om vi zoomar ut lite, vad är det som händer här?
Att-satserna från HSU:s vandringsmotion.
Passiv medlemsbas i hockeyn …
Under många år har det varit ovanligt att medlemsinitiativ spelat en större roll i svensk hockey. Ofta har sportens utveckling drivits från SHL eller klubbledningar, utan större inblandning från medlemsbasen.
Det här är inte ovanligt i svensk idrott, utan har snarare varit en normalitet i decennier på många håll.
Inom svensk fotboll fick det dock ett abrupt slut 2011, efter att förbundsledningarna i fotbollen och hockeyn motionerat till Riksidrottsförbundet (RF) om att demokratiregeln i RF stadgar – den så kallade 51%-regeln – skulle hävas.
Resultatet blev en infekterad kamp under flera år. Rasande över bristen på förankring och glappet mellan ledningens och rörelsens vilja, mobiliserade gräsrötter nationellt på ett sätt vi aldrig sett tidigare. Under våren 2011 och igen våren 2013 organiserades kampen, främst genom en arbetsgrupp inom Svenska Fotbollsupporterunionen (SFSU). Bland annat efter en lång rad årsmötesbeslut i fotbollens elitföreningar, fattades vid Riksidrottsmötet i Luleå 2013 beslut om att 51%-regeln skulle kvarstå.
Men det var inte bara sakfrågan som avgjordes. Samtidigt hade ett demokratiskt paradigmskifte skett i svensk fotboll:
Den symboliskt laddade 51%-striden blev en katalysator för medlemsbasens medvetenhet om demokratisystemets möjligheter och praktik. Man insåg hur man driver opinion och vinner sina frågor.
”Hövdingarnas” oinskränkta makt var därmed över. Medlemmarna ville ha ett ord med i laget.
Men trots att hockeyns supporterrörelse var inblandade i protesterna mot avregleringsförsöken, skedde inte samma paradigmskifte där.
… symboliska konflikters betydelse för mobilisering …
Nu tycks emellertid samma sak hända i hockeyn.
Avtalet mellan SHL och Red Bull retade upp stora delar av den organiserade supporterkulturen runt hockeyn – supportrar som ofta även är medlemmar i sina föreningar. Givet den i flera avseenden kulturella närheten till fotbollens supportermiljö var irritationen inte helt oväntad.
Inom fotbollen har Red Bull sedan tidigt 2000-tal blivit symbolen för internationell fotbolls överflyttning från att i första hand drivas av idrottslig etik och en klubbkultur baserad på lokal förankring och respekt för klubbtradition, till att i första hand fungera som en underhållningsmarknad driven av kommersiella logiker. Klassiska exempel är Red Bulls hantering av Austria Salzburg, deras multiklubbsnätverk och deras rundande av reglerna mot företagsnamn i tysk klubbfotboll (RB Leipzig).
Red Bulls intressen i andra idrotter gör att narrativet inte är isolerat enbart till fotbollsmiljön.
Även om man avfärdar tanken på att den här typen av samarbete långsiktigt kan urholka respekten för och värderandet av det föreningsdemokratiska systemet, så är inte en kommersiell allians mellan en demokratisk, svensk hockey och ett företag med ett sådant track record självklar. I bästa fall ska kommersiella partnerskap inte bara innebära en ekonomisk avkastning, utan även ett ömsesidigt stärkande av parternas varumärken. Så – står parterna för samma sak?
Oavsett hur man svarar på den frågan, så blir resultatet friktion. Från det perspektivet var det inte oväntat att hockeyns supporterkultur och medlemsbas skulle reagera.
Att förändra en passiv medlemskultur är emellertid inte gjort i en handvändning. Även om man vill, så är det svårt att få folk att vakna ur en sedan länge invand ”slummer”.
Vad som kan krävas är en symboliskt laddad konfliktfråga, som väcker indignation och mobilisering i gräsrotsrörelsen. Inom fotbollen var det 51%-striden. Flör hockeyns del ser det ut att kunna bli Red Bull-avtalet.
… och en förändring som varit på gång länge
Men – kunde det här förutses? Var och en får bedöma det, men inom Enable har vi sett ökad medlemsmobilisering som en tidsfråga.
En tidig signal var formeringen av Svenska Hockeysupporterunionen (HSU) – en hockeyparallell till fotbollens SFSU – som började få upp farten i början på 2020-talet.
Enskilda sakfrågor har därtill debatterats hårt i svensk hockey – vissa säkerhetsfrågor, exempelvis tömning av läktare eller arenor vid pyroteknikanvändning. Därtill de uppmärksammade bråken mellan klubbledning och medlemmar om speglade styrelser i Leksand 2023.
I en intervju om det senare gjord av frilansjournalisten Simon Holm Stålhandske, som vi senare själva publicerade som en krönika under namnet ”51%-frågan, ”Leksandsfallet” och svensk hockey”, diskuterade vi det hela.
Vi noterade i intervjun den tilltagande spänningen mellan en nordamerikanskt inspirerad kommersiell kultur inom svensk hockey å ena sidan och en bland medlemmar och supportrar växande lutning mot en mera traditionell, europeisk kultur med fokus på unik klubbidentitet och lokal förankring å den andra.
På frågan om varför fotbollens demokratiska medvetenhet tycktes större än hockeyns, redogjorde vi för bland annat den medvetandegörande och mobiliserande effekt som konflikten kring 51%-frågan hade inom fotbollen. Vi diskuterade även att andra konfliktfrågor – exempelvis Leksandsfallet – skulle kunna få samma funktion inom hockeyn.
Hade någon i det sammanhanget nämnt ett framtida avtal mellan SHL och Red Bull, så hade nog de flesta pekat ut det som den sannolika vändpunkten.
Parallella processer: fallet Frölunda
Vad som är intressant i hockeyn nu är att parallella processer på samma tema – utmanande av etablerade makthavare – tycks förekomma samtidigt, från olika plattformar.
Vi har nämnt Red Bull, HSU och den nationella mobiliseringen. Vi nämnde även bråken om säkerhet och om speglade styrelser i Leksand.
Det senaste året har det dock även förekommit liknande friktion i Frölunda, utan koppling till vad som brukar förknippas med den organiserade supportermiljön. Såväl ifjol som under dagarna före årets årsmöte i föreningen, utmanades en sedan länge etablerad klubbledning under Mats Grauers ordförandeskap, från medlemshåll.
En medlem – Szymon Szemberg, med lång erfarenhet från internationell hockey – ifrågasatte den demokratiska kulturen i Frölunda i fem Facebookartiklar (den första här). Han tycks ha fått medhåll från hockeyprofilen Leif Boork, som väckte uppmärksamhet genom att orädd ta ordet under själva mötet.
Vi lägger oss inte i vad som är vad i Frölunda, men det kan vi säga: Att medlemmar gör sin röst hörd är inget att vara rädd för. Tvärt om.
I en kultur där man genuint tror på medlemsdemokratin som ett verktyg för en hållbar styrning och för att hantera intressekonflikter konstruktivt, är medlemmars åsiktsyttringar positiva och organisering för opinionsbildning självklara.
Vår spaning: förändringen är här – och den kommer inte försvinna
Hur som helst. För att fortsätta vår spaning från 2023:
Som vi tolkar händelserna under våren, så är det ett demokratiskt paradigmskifte vi ser inom svensk hockey nu.
Vi tror förändringen är här för att stanna. Uppvaknandet har skett, medvetenheten om hur man driver och vinner frågor har fått genomslag och organisationen för att göra det finns både nationellt och – på många håll – lokalt. Anden kommer inte att krypa in i flaskan igen.
Det är ingen idé att ”oroa sig” för det. Medlemmarna har rätt att vara med i beslutsfattandet inom sina föreningar. I de flesta sammanhang ser vi demokratisk medvetenhet och aktivitet som något positivt – så varför inte göra det här med?
Om vi har rätt, så är det nu upp till ledare både i hockey- och supporterrörelsen att hantera den nya verkligheten. Alla inblandade – även medlemmarna – har ett ansvar att utveckla och skydda en konstruktiv, hållbar demokratisk kultur. Det är inte alltid lätt i en känslostyrd idrottsrörelse och en samtid präglad av samtalsklimatet på sociala medier.
Det är ett ibland svårt hantverk – men det är ett hantverk. Parterna behöver en brant inlärningskurva. Förmodligen finns lärdomar att hämta på både gott och ont från fotbollen.
