Det brittiska arbetet mot fotbollsrelaterade ordningsstörningar, påverkades i hög grad av hur problemen belystes i det offentliga samtalet. I denna tredje del tittar vi därför på den mediala debatten och de offentliga rapporterna.
(Det här är del 3 av 5 i en serie som diskuterar ”den engelska modellen”. Se del 1 och del 2).
I svensk debatt brukar ”den engelska modellen” lyftas fram som ett föredöme i kampen mot fotbollsproblematik. Men vad gjordes i England och varför? För att förstå utvecklingen, gav vi i andra delen av den här serien en bild av de ordningsproblem man bekämpade.
Att se problemen är emellertid en sak, hur man förstår dem är en annan. Båda påverkar vilka åtgärder som väljs. I denna tredje del tittar vi därför på hur man i media och offentliga rapporter förklarade våldet och vad man ansåg behövas för att bekämpa det.
Den mediala debatten
Ordningsproblemen runt brittisk fotboll från 60-talet och in mot millennieskiftet var omfattande. Det innebar förstås att även den mediala rapporteringen var intensiv.
Redan på 50-talet hade begreppet ”huliganism” etablerats i brittisk press och åtminstone under 60-talet i allmänhetens medvetande. Begreppet användes lika flytande som idag; det syftade på sådant som våld, skadegörelse, fylla, kollektiv aggressivitet och allmän oordning – snart sagt allt som kunde ses som dåligt runt fotbollen.
Rapporteringen blev efter hand allt mera sensationsfokuserad och hade ofta en moraliserande ton. Den gjorde däremot inte mycket för att förstå fenomenet. ”Huliganism” var kort och gott ett sjukdomsbeteende på samhällskroppen och ”huliganer” abnorma individer – de var annorlunda, “något annat” än vanliga brittiska medborgare.
I takt med att problemen eskalerade, blev tonläget under 70- och 80-talen allt mer uppskruvat, i synnerhet i de brittiska tabloiderna. Uttryck som ”den engelska sjukan” fick fäste i debatten, även det en referens till något mystiskt “annorlunda” och patologiskt. Rapporteringen blev därefter – svarta rubriker, ilsken detaljrapportering av händelseförlopp, svepande beskrivningar av ansvar, högljudda krav på motåtgärder.
Det sannolikt mest kända exemplet på hur långt vissa tidningar kunde gå i sensationsjournalistiken, var The Suns rapportering efter Hillsboroughkatastrofen. Skulden för katastrofen (som inte hade med ordningsstörningar att göra, se nedan) lades helt på publikens beteende. Samtidigt beskrevs en rad fullständigt sensationella anekdoter – supportrar skulle ha stulit offers värdesaker, förhindrat räddningsarbete, urinerat på poliser och liknande. Anekdoter som senare visade sig vara felaktiga.
Exemplet är extremt, men det är intressant eftersom det ger en inblick i tidens mediala klimat på området. Den typen av rapportering sker inte i ett vakuum.
Allt mer högljudda krav restes hur som helst på myndigheter och klubbar att få stopp på våldet, kosta vad det kosta ville. Kraven gällde främst mer kontroll och hårdare straff, men frågor ställdes sällan om orsaker eller verksamma metoder. Det tycks ha handlat om indignation över beteendena, snarare än om insikt i hur de kunde bekämpas. Detta bidrog till ett klimat i det offentliga samtalet, som kraftigt påverkade arbetets riktning.
De offentliga rapporterna
Från myndigheternas sida svarade man med en lång rad utredningar från andra halvan av 60-talet. Uppdraget var att föreslå lösningar, främst genom lagstiftning. Innehållet låg naturligtvis i linje med den tidens kunskap på området, vilken var bristfällig, samt med tonen i den offentliga debatten. Resultatet var ofta mycket repressivt inriktat. Fokus låg, liksom i media, på kontroll och straff.
Särskilt viktiga var McElhone- och Popplewellrapporterna 1977 respektive 1985, som båda drev på i en kontrollerande riktning – mot avskräckning och bestraffning. I synnerhet den senare bidrog till stram lagstiftning. 1990 kom Taylorrapporten, som sticker ut med en mera balanserad analys.
Innehållsmässigt riktade McElhonerapporten i hög grad intresse mot exempelvis alkoholbegränsningar, mot hur logistik till och från match kunde hanteras samt bestraffning av “huliganer”. Här fanns dock även en ibland omtalad uppmaning till brittisk media om att i högre grad fokusera även på det positiva supporterskapet.
Popplewellrapporten, som tillsattes efter bland annat Bradfordbranden och Heyselkatastrofen, var utpräglat repressiv och föreslog bland annat förbud mot rökbomber (resonemanget kopplades till Bradfordbranden, trots att pyroteknik inte var inblandade i händelseförloppet), biljettförsäljning baserat på medlemskap (i praktiken personliga biljetter och begränsning av bortasupportrar) och staket runt läktarna för att förhindra planinvasioner. Även om inte allt genomfördes fick Popplewellrapporten stort genomslag, dels genom förslaget om staket in mot planen och dels då den låg till grund för stiftandet av Public Order Act 1986. Vi tittar närmare på åtgärderna i del 4.
Den repressiva trenden bröts i viss mån av Taylorrapporten från 1990, som kom efter Hillsborough. Här flyttades fokus i hög grad från ”kontroll” till ”säkerhet”. Rapporten pekade ut polis och arrangör som ansvariga för Hillsboroughkatastrofen, då 96 personer klämdes till döds på en överfull läktare. Taylor hävdade rent av att en del av orsaken till katastrofen, var att man haft ett för stort fokus just på att kontrollera publiken och ett för litet på säkerhetsaspekterna. Ett exempel var de höga staketen in mot planen, som Popplewellrapporten rekommenderat för att stoppa planinvasioner. Tillräcklig hänsyn hade inte tagits till hur det påverkade möjligheten att utrymma läktare, något som (tillsammans med bristfälliga insläppsrutiner) blev en avgörande faktor i tragedin på Hillsborough.
Vägen mot ”den engelska modellen”
Allt det här – ordningsstörningarna, den mediala debatten och de offentliga rapporterna – drev tillsammans upp intensiteten i kraven på åtgärder. Samtidigt präglades 80-talets politiska landskap i Storbritannien av Thatcherregeringens strama syn på ordningshållning. Margaret Thatchers ord om hur problemen skulle hanteras får sammanfatta tidsandan (citatet är hämtat från Joern & Havelund 2012, s 37-38):
“There seem to me to be four ways, apart from abolishing football altogether, in which hooliganism can be prevented at football grounds. They are:
- Physically preventing hooligans who are in the ground from disturbing football matches.
- If that is not possible, to prevent them attending football matches.
- When they do behave like hooligans, identify them.
- When they are identified, to apprehend and punish them severely”
Det ödesdigra året 1985, då ett par av 80-talets största våldsincidenter i den nationella brittiska fotbollen tillsammans med både Bradfordbranden och Heyselkatastrofen inträffade, blev en vattendelare. Då inleddes en period om runt 20 år, under vilken en omfattande och ingripande lagstiftning togs fram för att stävja problematiken. Vi känner igen många av dess åtgärder från den svenska debatten.
Vi går igenom detta i del 4.
Överblick: Offentliga rapporter
Rapporter om säkerhet runt brittisk fotboll hade tagits fram under lång tid, bland annat en redan på 20-talet efter att FA-cupfinalen 1923 på Wembley bevistats av runt 300000 åskådare (den officiella kapaciteten var 125000). Från 60-talet ökades emellertid tempot i produktionen betydligt.
Exempel på rapporter:
- Harringtonrapporten 1968. Fokus på arenaförbättringar och begränsning av alkoholintag.
- Langrapporten 1969. Följd av Harrington – fördjupning. Bland annat förslag om anmälan på polisstationer (ej genomfört då).
- McElhonerapporten 1977. Förslag kring bortaresekontroll, biljettförsäljning, alkohol, straff / påföljder, taktik från polis och klubbar. Även uppmaning till media att i högre grad fokusera på gott uppförande från positiva supportrar.
- Department of the Environment-rapporten 1984. Följd av oroligheter med brittiska lag inblandade i Luxemburg och Frankrike 1983 & 1984. Fokus på alkohol, samt förslag om polisiär ”rangordning” av firmor / problemsupportergrupper för bättre överblick.
- Popplewellrapporten 1985. Följd av Bradfordbranden, bråken mellan Birmingham-Leeds samt Heysel. Bla förslag om förbud mot rökbomber (trots att de inte hade med Bradfordbranden att göra), krav på medlemskap för biljettköp, dvs form av ”personliga biljetter” (ej genomfört). Videoövervakning på arenor, staket runt läktare. Rapporten andades misstro mot klubbar och publik; staten måste ingripa. Låg till grund för Public Order Act 1986.
- Taylorrapporten 1990. Följd av Hillsborough men skulle även utvärdera lagen The Football Spectator Act (1989). 76 ingripande råd om reformer. Ifrågasatte bla kraven på medlemskap för biljettköp utifrån proportionalitet och effektivitet. En slutsats var att det fokus på kontroll (snarare än säkerhet) som dittills präglat arbetet, var en delorsak bakom Hillsborough.
(Serien baseras på Lise Joerns och Jonas Havelunds artikel “Lovmæssige tiltag til bekæmpelse af fodboldoptøjer et litteraturstudie” (2012), Geoff Pearsons och Clifford Stotts “A New Agenda For Football Crowd Management Reforming Legal and Policing Responses to Risk” (2022), samt blandade artiklar som länkas i texterna).