Kan man sätta in effektiva åtgärder mot den negativa ordningstrenden, utan att skapa det massiva motstånd som uppstod mot villkorsstrategin? Svaret är sannolikt ja. Vi resonerar om tänkbara former för en legitim repression runt svensk fotboll.
Det har diskuterats förbud mot bortasupportrar. Det har talats om livstids avstängning. Och en lång rad andra mycket ingripande åtgärder, som riskerar att påverka svensk läktarkultur i grunden. Men – finns det inte bättre sätt?
Vi avslutar nu serien ”Ansvar eller repression” med en diskussion om hur man snabbt kan skärpa åtgärderna mot ordningsstörningar runt fotbollen, samtidigt som man värnar legitimiteten och proportionaliteten i åtgärderna.
Se även seriens övriga delar: del 1, del 2 och del 3.
Kraftig förlängning av tillträdesförbud?
Vi är tyvärr på en plats runt svensk fotboll, där den negativa ordningstrenden måste brytas. Då inte supportermiljön förmått självsanera problemen, är åtgärder från fotbollen och samhället vad som återstår.
Vi ska ge ett exempel på hur det skulle det kunna se ut, inom ramen för normala rättsprinciper och gällande exkluderingsstrategi. Vi kommer främst tala om skärpt tillämpning av tillträdesförbud, eftersom möjligheten att identifiera förövare är svår att förändra på ett avgörande sätt.
Så, om man vill skärpa tillträdesförbuden – vad är en rimlig avstängningstid för grövre brott, så som bengalkastande eller användande av bangers; brott vi vet kan göra allvarlig skada? Två år? Tre?
Det är inte vår sak att avgöra. Men det kan vi säga: om någon tycker det är rimligt att exempelvis sula iväg en bengal mot en familjeläktare och sen åker på ett tillträdesförbud på tre år – då kommer inte vi lägga tid på att ifrågasätta längden på avstängningen. Vissa beteenden runt fotbollen bör alla kunna enas om måste bort. Om inte individen gör det valet själv, så är långa avstängningar en rimlig respons.
’Panic laws’ – eller kunskapsbaserat arbete?
Det är dock viktigt att tänka igenom vad man gör, innan man gör det. Det är lätt att gå fel.
Fotbollsdebatten är oerhört uppskruvad nu. En indignerad, moraliserande ton och svepande beskrivningar av ”huliganerna” och ”huliganismen”, blandas med allmänna rop på ”hårdare tag”.
Det finns en risk att människors känsla av indignation, snarare än fackkunskap, tillåts påverka utformningen av exempelvis lagstiftning. Detta har hänt förr. I akademisk litteratur om den brittiska kampen mot fotbollsrelaterade ordningsstörningar, har det kallats ’panic laws’.
Man agerar på känslor istället för saklig analys. Det leder inte till effektiva åtgärder.
Legitim repression
Vill man möta nuvarande ordningstrend med ”hårdare tag”, utan att upprepa villkorssoppan 2019-2021, så finns det ett par saker att ta hänsyn till.
Grunden är att värna legitimitet och proportionalitet i åtgärderna. Helst ska de ses som rimliga, rättvisa och professionella i förhållande till de störningar man vill bekämpa – av så många som möjligt även i den miljö där åtgärderna är mest aktuella (exempelvis klackläktarkulturen).*
Vi går igenom ett exempel på utformning av åtgärder utifrån detta. Naturligtvis kan ett åtgärdspaket kompletteras med annat än vad vi tar upp här, exempelvis de juridiska justeringar som fotbollen efterfrågar för att få tillgång till övervakningsmaterial. Det är principerna som är viktigast.
Prioritera – agera differentierat
Första steget är att formulera en rimlig målsättning. Välj vilka störningar som är prioriterade, eller viktigast att få stopp på. Fokusera på dem.
Försöker man ”lösa allt på en gång”, så kommer försöket sannolikt uppfattas som en attack på hela supporterkulturen, ses som illegitimt och mötas med motstånd. Vi måste arbeta mera långsiktigt och etappvis än så.
Konkret exempel: lägg ”bengalfrågan” i allmänhet – det vill säga ”vanliga bränningar”, inte bengalkastande och liknande – åt sidan för nu. Pyrotekniken har stått i centrum för debatten i 25 år, det finns inga exempel någonstans i världen på att man lyckats lösa den och vi kommer inte göra det i Sverige 2023-2024 heller.
Titta istället på den eskaleringstrend som pågått sedan pandemin. Jämför med situationen före, då ordningsläget var betydligt lugnare – och identifiera de extrema beteenden som står i centrum för försämringen.
Vi har tidigare i serien pekat ut bengalkastning, användande av bangers, våld i arenarummet, planstormning och helkroppsmaskering som centrala i eskaleringen. Kan vi pressa tillbaka ökningen av dessa beteenden, så närmar vi oss det läge vi hade innan pandemin.
Låt det bli ett första etappmål: att få stopp på ett antal väl inringade problembeteenden. När vi kommit dit, kan parterna diskutera sig fram till nästa prioriterade målsättning.
Längre tillträdesförbud
Eftersom identifiering alltid är svår, ligger skärpt tillämpning av Lagen om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang (2005:321) nära till hands, i de fall ordningsstörare ändå blir identifierade. Detta kan åstadkommas redan inom ramen för nuvarande lagstiftning; mer om det nedan.
Om man både i ord och i handling visar att det är ett litet antal allvarliga beteenden som är i prioriterade, och den lilla skara supportrar som utför dem som är målgrupp, så kan det bli lättare att få stöd för åtgärderna. Eller åtminstone slippa massivt motstånd. Detta är viktigt för åtgärdernas effektivitet.
Komplettera med normativa insatser
Generellt bör repressiva åtgärder – kontrollerande, lagförande … – kompletteras med dialogbaserade, normativa åtgärder. Syftet är att förklara åtgärder, motivera dem, samt skapa förutsägbarhet kring ett eventuellt nästa steg. På det viset kan man få folk att i så hög grad som möjligt dela målsättningar och själva anpassa sina beteenden.
Parallellt med skärpt tillämpning av tillträdesförbudslagen, kan man alltså utnyttja fotbollens organisation för att öppna dialogvägar ner på lokal nivå. Syftet bör vara både informerande och att hämta in tankar såväl om de åtgärder som planeras som om alternativ. Värdet är större än de flesta förstår. Läktarfolket har ofta levt fotbollen i decennier; att inte utnyttja den kunskapskällan är ett direkt resursslöseri.
Åtgärder redan till säsongen 2024
Som nämndes är en viktig aspekt av ovan förslag att det inte förutsätter en lagändring. Det handlar om att använda tillträdesförbudslagen i sin befintliga form. Men hur kan det innebära en skärpnig?
Idag är maximal avstängningstid enligt tillträdesförbudslagen tre år. Enligt en uppsats vid Lunds universitet, av Ask Forssblad (2020)**, är det i dagsläget dock sällsynt att den övre halvan i Tillträdesförbudslagens skala används (se nedan diagram). Tillträdesförbud löper sällan längre än 18 månader och då handlar det om mycket allvarliga gärningar. Spannet 24 till 36 månader har över huvud taget nästan aldrig använts.
Löptider tillträdesförbud 2015-2019. Källa: Forssblad, A (2020)**.
Om man, genom enhetliga riktlinjer inom Åklagarmyndigheten, kan skärpa tillämpningen av lagen vid prioriterade förseelser – exempelvis i de fall bengaler eller knallskott kastats eller våld utövats – så skulle man redan till säsongen 2024 kunna sätta in dessa åtgärder. Till saken hör att en intern samordning bland åklagarna ändå tycks behövas (om det inte åtgärdats); i ovan nämnd uppsats tydliggjordes mycket stora regionala skillnader i tillämpningen av lagen. En riktlinje skulle därmed både kunna likrikta och skärpa tillämpningen.
Det är möjligt, eller till och med sannolikt, att en sådan tillämpningsförändring skulle överklagas och kanske justeras ned i tingsrätterna. Men parallellt med försöken att nyttja dagens lagstiftning, kan man arbeta mera långsiktigt exempelvis med att utreda skärpning av tillträdesförbudslagen och justering av dess förarbeten för att kunna arbeta med prioriterade störningar. Tillsammans med informerande insatser om mål och metoder, skulle åtgärden kunna få effekt alldeles oavsett tingsrätternas domar.
Vi påminner i alla händelser om att det är viktigt att värna proportionalitet och legitimitet, oavsett vilken väg man väljer.
För att avrunda den här serien: ja, läget är allvarligt – men vi behöver inte uppfinna hjulet. Vi behöver inte monumentala justeringar som i ett slag ska lösa alla problem. “Snabba lösningar” är inga lösningar – de är undantagslöst raka motsatsen.
Agera kunskapsbaserat i stället. Vi vet ungefär vilka rättsliga och operativa principer som fungerar (respektive inte fungerar). Vi har många av de rättsliga verktyg som behövs, använd dem i första hand. Och behövs skärpningar – vilket inte är omöjligt – så arbeta långsiktigt och metodiskt, med en kombination av repressiva och normativa verktyg.
Då kommer vi kunna vända den här trenden.
* För att uppnå det en hållbar legitimitet bland alla centrala intressenter, krävs en formaliserad, partsöverskridande samverkan. Vi skrev om det här, del 1a-b, men lämnar det i övrigt den här gången.
** Forssblad, Ask (2020), ”Tillträdesförbud. Ett nationellt instrument med regional prägel”. Uppsats vid Lunds Universitet, 30 p.
(ENABLE Sverige deltar inte i pågående samtal om exkluderingsstrategins utveckling och vi har ingen direkt insyn i vilka åtgärder som är mest aktuella. Ovanstående bygger på samtal med personer inom fotbollen och polisen, samt på medias rapporter
Vi har i den här serien åter fått hjälp av Christine Stridsberg, fd förbundsjurist, främst gällande rättsliga resonemang. Stort tack!).
